Halva januari har passerat och året som började med en otrolig motivation byttes kvickt ut mot en rejäl förkylning som vandrade runt hos hela lilla familjen. Promenaderna och yogasessionerna byttes ut mot flera dagar på soffan. Min bebis var så ynklig och vägrade sova någonstans som inte var på mig. Det var som att kastas rakt tillbaka till de första krävande veckorna med honom, när jag hade konstant ont i rumpan för att jag satt stilla så mycket. Det är verkligen en mental prövning att sitta stilla och stirra, vara bara i sina tankar och inte få spelet på kuppen när man har så mycket man vill göra. Jag har försökt påminna mig om att en 30 dagar lång yogautmaning får ta 50 dagar om det behövs och att jag nog inte kommer dö av att sitta prick stilla i några dagar även om det verkligen verkligen känns så.
Nåväl, under årets två första veckor har vi spelat fuskmonopol, lagt pussel och lagt undan pusslet i flera omgångar. Vi är fortfarande inte klara. Måns har fyllt år men vi fick ställa in födelsedagsfirandet eftersom vi satt och snorade så. Någon dag plockade vi bort julen och i helgen kom delar av min familj på besök. Jag behövde deras sällskap så mycket. Har saknat dem som en tok och när de hade åkt var jag fysiskt illamående för att jag älskar dem så mycket och tycker det känns så jobbigt att bo långt ifrån dem.
Saker jag funderar på just nu:
- Varför triggar det mig så när någon tror fel om mig? Varför kan jag inte bara låta personer tro vad de nu tror? Jag har spenderat timmar med att vara tokig på grund av någon annans antaganden.
- Hur vill jag att livet ska se ut? Var vill jag bo och vad vill jag jobba med? Allt jag trodde jag var klar med men som plötsligt känns otroligt oklart.
- Är det klokt att fatta beslut som nybliven förstagångsförälder? Eller borde man rida ut det förmodade hormonkaoset? Eller är jag egentligen närmare mina egna tankar nu, när yttre faktorer inte påverkar i samma utsträckning?
Nej men är det någon mer än jag som är lite existentiell eller…? Berätta gärna vad du funderar på.