Dagens text blir mer om serien ifråga, dvs dess tillkomst och bakgrund, än om hur den är som serie. För den som inte hört talas om seriens skapare ifråga förut, Frank Johnson, är det inte så konstigt. Han tecknade och skrev sina serier under ett halvt sekel (han dog 1979) men publicerade ingenting under sin livstid. Skälet till det är att serierna gjorde han enbart för sitt eget höga nöjes skull, och inte ens hans närmaste familj visste någonting om det. Men för några år sedan blev serieforskare intresserade när de blev varse om att serierna existerade och de fanns i förvar hos några konstsamlare, och nu har Fantagraphics gett ut en första tjock bok med de äldsta av de kvarvarande serierna.
Eftersom ingen vet så mycket om den egentliga bakgrunden pga Johnsons hemlighetsmakeri så är det lite av ett detektivarbete som gjorts inför restaurering. De serier som finns kvar består av 25 anteckningsböcker med serier där alla utom två av serierna handlar om samma persongalleri, Wally’s Gang, och omfattar drygt 2000 sidor totalt. Men eftersom serierna om Wally’s Gang är numrerade så kan man konstatera att det saknas betydande mängder: Boken innehåller de nio äldsta serierna med WG om totalt drygt 500 sidor, numrerade mellan 91-120, så de första 90 är försvunna och det finns gott om glapp mellan de som är kvar också.
Om serierna och Frank Johnsons bakgrund kan man läsa i de rikliga förtexterna, och där någonstans börjar mina problem med den här boken. Jag är en flitig läsare av serier (och böcker, och det jag skriver härefter gäller också dem) och jag har genom åren läst så mycket att jag också naturligtvis blivit intresserad av seriemediet i sig. Men det är som läsare snarare än litteraturvetare/serievetare jag läser, både för att det passar mig bättre och för att jag sedan mina litteraturvetarstudier vet med mig att om jag nalkas en serie/text från det hållet får jag svårare att uppskatta det jag läser eftersom mina analysglasögon gör att jag ständigt hör min inre röst som kommentarer hur bilderna fungerar, hur texten är konstruerad, och så vidare. Därför bestämde jag mig redan när jag startade den här bloggen för att jag skulle skriva den som just en serieläsare, inte någonting annat, så jag läser ”som vanligt” och först sen efteråt funderar jag på vad jag läst. Det fungerar inte alltid, ibland är det omöjligt att värja sig från att analysera medan jag läser, men det är ofta ett dåligt tecken, implicerande att jag inte är så intresserad av innehållet egentligen.
Det här är en stor anledning till att jag blev så besviken på boken. Förhandspratet och förorden utlovar storverk av en tidigare okänd mästare inom seriemediet som skapade långa berättelser av närmast roman-karaktär långt före allt vad graphic novels heter, och serier som gjorts helt på egen hand utan kommersiella hänsyn och påverkan. Typisk särlingskonst alltså, vilket också är ett ord (dvs outsider art) som det gödslas frikostigt med i texterna. Det låter ju spännande och udda, och jag är personligen svag för udda läsning när det görs bra.
Men när jag börjar läsa serierna finns ingenting av det som utlovats. Johnson visar sig vara en någorlunda duglig tecknare i typisk 30/40-talsstil, och historierna känns också som om vore de från någon äldre dagstidningsserie à la Mutt and Jeff: En tämligen lös intrig som hittas på allteftersom, med ett skämt / sida. Av romanen syns inga spår; det finns gott om serier äldre än de här med betydligt mer genomtänkt handling i det långa loppet, och likaså betydligt bättre tecknade. Johnson är uppenbart uppfödd på de tidigaste serierna när manusen började sträcka sig över längre perioder än några enstaka dagar, men av den snabba utveckling dagstidningsserierna hade från 30-talet och framåt syns knappt några spår.
Att återspegla det professionella mediets utveckling är ju givetvis inte heller någonting man kanske ska förvänta sig, poängen med särlingskonst är ju att den är skapad utanför de vanliga ramarna. Men poängen är som sagt också att det ska finnas någonting eget, någonting unikt, och det saknas helt här. Det här är serier som är någorlunda skickligt gjorda för att vara en amatör och jag är mycket imponerad över hur Johnson så enträget fortsatte med sina serier med sig själv som enda läsare, men innehållet är en blek kopia på vad man kunde läsa i godtycklig dagstidning (eller snarare, vad man hade kunnat läsa något/några decennier tidigare). Det mest unika med dem är kanske att Johnson gjorde sin serie som seriehäften snarare än i ett rent dagsstrippformat, och det var han relativt tidig med (även om det fanns böcker som samlade ihop dagstidningsserier långt innan Johnson) så en liten eloge för det. Roligare läsning innebär det däremot inte.
Jag förstår absolut att Johnsons serier är intressanta ur ett akademiskt perspektiv: Varför gjorde han dem? Vad säger de om samhället han levde i att han skapade dem i hemlighet? Vem var han egentligen? Det finns gott om intressanta frågor där så att de som skriver förorden är entusiastiska är begripligt. Men som underhållande läsning fungerar de inte; att få ut någonting av att läsa de här serierna kräver nog att man ska tycka om att tänka på hur de skapades och av vem, snarare än att man ska roas av innehållet. Så jag kan absolut inte säga att jag tycker boken inte är värd att ge ut, men jag kan däremot säga att entusiasmen i texterna inte har stöd i serierna vad gäller innehållet. Ju mer jag läser av förorden, desto tydligare blir det för mig att entusiasmen istället beror på någonting helt annat:
...looking at these patinaed, school-lined notebook pages makes you feel as though you are privileged to share a secret labor of love. In fact, I might have been the first to read through all this material, and I was not only thrilled by how great the comics are, I was struck by the revelation that they were created in the absence of any prior template.
Det handlar med andra ord mer om hur serierna kom till än om serierna själva. Det där med att det inte fanns någonting liknande förut stämmer helt enkelt inte, om man nu inte tolkar det som att ingen annan (så vitt vi vet) själv gjorde serier på samma sätt som Johnson, dvs under många år och helt för sig själv. Texterna har också svårt att hålla en linje där det ibland talas om hur sui generis Johnsons serier är för att sedan åberopa likheterna med Tintin, Barks och Tezuka; ibland framförande idén att Johnson var en föregångare till dem, ibland att han inspirerades av dem. För min del känns det som någon som har upptäckt någonting nytt, blivit personligt fascinerad av detta nya, och sen på alla sätt försöker rättfärdiga entusiasmen, även om argumenten inte blir konsekventa.
Nästa utlovade volym ska innehålla bland annat Juke Boys som beskrivs som ”…absurd, self-reflexive graphic experimentation”. Jag tvivlar, och att Fantagraphics slarvat till det så till den milda grad att baksidan av den här boken säger att serien ifråga ska ingå redan i den här volymen men texterna inuti att den kommer i nästa gör knappast att jag tror mer på dem.
