Om jag nu började 2025 års recensioner med en mycket bra bok tänkte jag att jag skulle fortsätta på samma sätt, och det är svårt att hitta ett säkrare kort än ännu en volym i Fantagraphics utgåva av Carl Barks Disneyserier. 27 volymer har vi hittills fått och den senaste är nummer två och den innehåller serier från 1943-45 (utgivningen hittills täcker volymerna 2-28): Två längre serier på dryga tjugo sidor var, och sen en räcka om tio sidor, dvs det kanske mest klassiska formatet för Barks serier.
När jag senast skrev om serien handlade det om volym fyra och jag skrev då att det var tidiga serier och att det var en period som jag tycker hör till Barks absolut bästa. Nu handlar det alltså om ännu tidigare alster och det märks att Barks inte riktigt hittat rätt ännu. De kortare serierna är hur roliga som helst med sin slapstick, men de saknar den där lilla extra tyngden som de senare serierna har. Missförstå mig inte, det här är bland det roligaste man kan läsa i serieväg med höjdare som Kalles kitt-kamp med sin granne och den uppstudsiga papegojan Joe från Singapore, men med Barks-mått mätt är det inte riktigt full poäng ändå. Det blir ännu tydligare i den långa titelserien som återigen är riktigt bra med sin dramatiska handling, men Looney Tunes-fysiken i scener som när Kalle o knattarna tar ett hus på släp efter sitt flygplan ser visserligen roligt ut, men jag föredrar i längden den mer realistiska Barks. Det är med andra ord strålande komedi, men om inte Barks utvecklats från de här serierna hade han aldrig blivit den gigant han blev.
Några andra strödda iakttagelser:
- Även om Barks ännu inte fulländat sina manus är det smärtsamt tydligt hur mycket bättre han var på att skriva än andra inblandade i Disney-serier från samma era. När jag läste den andra längre serien här, Too Many Pets, tyckte jag den var rejält trist och alldeles för lång för sitt innehåll. Jag kom ihåg serien från tidigare läsningar av den, men betydligt mer svagt än alla andra serier här, och tänkte att den här definitivt inte kunde vara skriven av Barks själv → en koll i eftertexterna visade att så var det mycket riktigt: Serien baseras på ett manus från Merrill De Maris, mer känd för sina betydligt mer lyckade manus till Floyd Gottfredson, antagligen för att han där siktade på en mer vuxen läsarkrets. Serietidningar sågs som läsning för barn, dagstidningsserier som läsning för alla, inklusive vuxna → de hade en betydligt högra prestige på den här tiden vilket jag misstänker återspeglas i De Maris juvenila manus.
- Linjerna är inte alltid helt knivskarpa, säkerligen för att det saknas bra förlagor för de äldsta serierna. Det är inget som stör egentligen, men ändå märkbart.
- Serien Kite Weather som råkade lämnas in av Barks som en tiosiding samtidigt som sidantalet i tidningen tvingades skäras ned på grund av pappersbrist under andra världskriget och därför redigerades om av redaktionen till sju sidor har här förärats ytterligare ett försök – de har gjorts andra tidigare – till restaurering tillbaka till tio sidor. Det känns lyckat vad gäller tajming och sidbrytningar tycker iallafall jag, även om den inte är perfekt som syns i ruta två här som känns misstänkt avkapad till höger:
- Apropå teckningarna är inte Barks heller helt säker på hur karaktärerna ska tecknas. I senare serier vet han exakt hur Kalle et al ser ut, oavsett vinklar, överdriven rörelse, med mera. Vanligtvis skulle jag kunna identifiera en Barks-teckning av Kalle med så gott som hundraprocentig säkerhet, men här finns det några stycken jag skulle misslyckas med. Som här, där Kalles huvudform är lite off:
- Att läsa det här albumet på vintern känns helt rätt, för flera av serierna utspelas också i snöiga landskap: Frozen Gold förstås, där vintern är huvudperson, men också skidåkning och snöbollskrig syns till.
- Och jo, även den här boken har censurerats på några ställen av Disney. Ordet eskimo och varianter av det har ersatts av andra ord, och något enstaka annat ord har också moderniserats. I mitt tycke ingenting att bekymra sig om, och visuellt ser det helt okej ut med de utbytta orden. Det här är en utgåva tänkt för de som vill läsa fantastiskt bra serier, oavsett om man redan är ett gammalt fan eller en sprillans ny läsare, och då tycker jag att den här typen av minimala ändringar inte är ett problem. Det är samma som med Pippis pappa: Exakt vad hans titel i Söderhavet är är inte på något sätt viktigt för läsaren, så varför behålla ett ord som kan göra andra unga läsare ledsna? Det är någonting helt annat när det stötande språket är viktigt som i Huckleberry Finn där det faktum att Jim omnämns som han gör och att Huck ändå behandlar honom som en medmänniska är centralt för boken. Skulle jag själv hellre läsa Barks serie här utan ändringar? Japp, men jag är också ett av de där gamla fansen som redan läst serien och vet om problemet, och som kan kontexten. Nya unga läsare däremot…
Det är inte många volymer kvar nu, och själv är jag nu mest nyfiken på de numerärt sista. De absolut tidigaste Barks-serierna som den trista piratguldet-serien behöver jag egentligen inte läsa ännu en gång, men de sista serierna han gjorde på mitten av 60-talet tycker jag mycket om; jag älskar hur uppenbart det är att de utspelas när de gör, som Alexander Lukas som beatnik-poet, och likaså teckningarna där ankorna ”krymper” en smula. Det här är fortfarande den överlägset bästa utgåvan av Barks som jag sett så kämpa på Fantagraphics, ni klarar det!