Det är drygt 30 år sedan Paul Karasik & David Mazzucchellis serieversion av Paul Austers City of Glass kom ut. Den hyllades då och dess klassikerstatus har inte minskat sedan dess, och det med rätta eftersom det är en genial adaptering av en lika genial roman. Austers lek med identitet, Don Quixote och noirdeckare blir i Mazzucchellis händer en fascinerande serie, där romanens ibland långa monologer aldrig känns tröttsamma tack vare den grafiska fantasin. Men jag ska inte skriva så mycket mer om Mazzucchellis serie eller Austers roman för då skulle jag bli sittande här hela dagen, och dessutom har det redan skrivits så mycket om den att jag knappast skulle tillföra så mycket. Istället blir det några ord om den bok som kommer ut i vår där hela Austers romantrilogi, The New York Trilogy, nu blivit seriefierad:
Förutom Mazzucchelli är det den vanligtvis utmärkta serieskaparen Lorenzo Mattotti som står för teckningarna vad gäller den andra romanen, Ghost, medan Paul Karasik (som står som medskapare till alla tre serierna där han hjälpt till vad gäller manus) själv tecknar den avslutande romanen The Locked Room. De två har ett otacksamt jobb eftersom det knappast går att undvika jämförelser med Mazzucchellis serie, och den är som sagt alldeles utmärkt, så jag var mycket nyfiken när jag började läsa på hur de skulle klara av det.
För att börja med Mattottis serie så är den mer av en rikligt illustrerad roman snarare än en serie där de flesta sidorna består av en teckning och några paragrafer text; några fåtaliga sidor är rena seriesidor men det hela känns mest av allt som en bilderbok för vuxna.
Det är inte nödvändigtvis något fel på det, och Mattotti tecknar som alltid mycket elegant, men det känns inte precis så spännande grafiskt. Och efter att just ha läst Mazzucchellis serie – jag tog givetvis chansen att läsa om den i den här samlingsutgåvan – så känns det fantasilöst så det förslår. Det går att argumentera för att det behövs grafisk variation,och dessutom är jag inte så säker på att Mattottis betydligt mer komplicerade teckningsstil jämfört med Mazzucchellis skulle passat bra för den typ av serie som City of Glass är, men att använda en tecknare som kan vara så strålande impressionistisk och uppfinningsrik i sina egna serier som Mattotti känns till den här menlösa utformningen känns som om bortkastad talang.
Därmed inte sagt att jag hade tråkigt medan jag läste men det är på grund av Austers hypnotiska prosa och suggestiva handling, och det är inte för att enbart läsa en (mycket bra!) text som jag läser den här boken. Så snyggt, men en serieversion utan vare sig sting eller personlighet.
Men i jämförelse med Karasiks enmansshow The Locked Room är den inte så dum, för den avslutande serien är med marginal den sämsta. Jag vet inte hur mycket Karasik var inblandad i manusskrivandet för Mazzucchelli och Mattoti, men jag kan säga att när det gäller teckningar är han inte ens i närheten av deras skicklighet:
Han tecknar som en relativt skicklig amatör, dvs att det ser hyfsat ut men att ju mer man läser desto större är bristerna. Hans människor saknar variation förutom när det gäller detaljer som frisyrer och längd; ett utmärkande drag för mindre professionella tecknare är att de har lärt sig ett sätt att teckna människor (och framförallt kvinnor), ett sätt att teckna barn, och så vidare. Detsamma gäller ansiktsuttryck: Såhär tecknar man en glad person, såhär en ledsen, och så vidare. Det blir en besynnerlig krock mellan Austers oroväckande text där allting flyter, inklusive vem man egentligen är, och Karasiks simpla teckningar:
Det hela påminner mig mer om teckningarna i en informationsbroschyr från någon myndighet snarare än ett psykologiskt drama med människor i upplösning och under stark press.
Det finns sidor med mer grafisk experimentlusta à la Mazzucchelli och det blir något bättre då, men det är svårt att sluta irritera mig över hur trista teckningarna är i grunden. Och jag vet inte varför, men även de sidorna är långt ifrån Mazzucchellis vad gäller uppfinningsrikedomen; Mazzucchellis sidor känns naturliga och nästan självklara, hur abstrakta de än kan vara, medan Karasiks känns krystade och platta. Det är svårt att säga exakt hur mycket som beror på skickligheten i teckningarna, men där Mazzucchellis serie briljerar med sina fria grafiska associationer får vi hos Karasik betydligt mer bokstavliga sidor som denna:
För att avrunda måste mitt omdöme bli att skippa den här boken, åtminstone om man redan har City of Glass. Vad gäller Mattottis serie så kan man lika gärna läsa romanen, om man nu inte verkligen gillar hans teckningar för då kan den duga. Karasiks serie däremot finns det ingen som helst anledning att läsa; han kanske kan få en eloge för att han vågade gå upp mot de två M:en med sina teckningar, men tyvärr håller det inte alls. Det är också ett problem för boken som helhet att den första tredjedelen är fantastisk, den andra mjaha, medan avslutningen är ett misslyckande vilket gör att när boken är över är känslan mest av allt att det är skönt att det är över. Att hela trilogin nu finns i serieversion må låta bra, men resultatet…