Det är dags att titta till Stan Sakais klassiska samurajkanin Usagi Yojimbo och se vad han har för sig nuförtiden. Som vanligt (frestas jag säga) har serien bytt förlag igen; den här gången har den lämnat IDW för att återigen ges ut av Dark Horse. Det är nog ett tecken på att det är en serie som inte har något uppenbart hem bland amerikanska förlag: Den är en serie tänkt för en bred läsekrets, det handlar inte om superhjältar, och det är (Ve och fasa!) en i grunden seriös serie med funny animal-karaktärer. Så när ett förlag bestämmer sig för att ändra profil en smula eller renodla sin verksamhet får kaninen hoppa till något nytt ställe.
Det har gjort att albumutgivningen av serien är lite svårt att få en bra översikt av. De flesta album saknar tydliga nummer eftersom förlagen inte alltid varit sugna på att låtsas om att det finns album på andra förlag, och delvis därför – misstänker jag – har serien nu istället för att fortsätta med tidningar med löpande numrering övergått till att på samma sätt som exempelvis Groo – en serie med en liknande bakgrund- ge ut nya serier som avslutade miniserier. Det gör albumutgivningen enklare i och med att varje album samlar ihop en miniserie; för den mer entusiastiska fannen finns ändå (förhoppningsvis) ett löpnummer på albumet någonstans inuti/utanpå boken 🙂
OK, en massa ord om utgivningen, nu till innehållet!
I Ice and Snow fortsätter Usagi att resa tillsammans med sin kusin Yamamoto Yukichi som han plockade upp för några år/miniserier sedan, och den här gången möter de en av de riktigt klassiska karaktärerna från seriens historia: Jei, den självutnämnde Gudarnas svärd, och hans ständiga följeslagare Keiko. Jei är en utmärkt karaktär, en av de få verkligt otäcka i serien; de flesta dödsfall känns relativt oblodiga, svärdshuggande till trots, men när Jei står för dem finns det inte en ens en gnutta humor i det. Så jag gillar att se honom igen som omväxling, och det känns helt rätt att när Usagi & Yukichi förirrar sig i de snöiga bergen så dyker dessutom en Yuki-onna upp som komplicerar allt ytterligare.
Serien är som alltid hantverksmässigt skickligt gjord och det är underhållande läsning. Men jag tycker att Sakai är lite för försiktig när det gäller att på riktigt sätta punkt för sina historier när det gäller återkommande karaktärer. De sviter av serien som i mitt tycke varit de klart bästa är de som faktiskt vågat göra det, som berättelsen om Zato-Ino och den om Usagis hemby med triangeln Usagi/Kenichi/Mariko. Jei börjar bli lite utsliten, och detsamma gäller Yukichi som visserligen är mycket mer ny i serien men som (hittills) inte haft någon vidare intressant personlighet. Problemet är något av överflödets förbannelse: Det finns så många intressanta bifigurer som jag vill läsa mer om, så det känns en smula tråkigt när en serie som Ice and Snow avslutas med att allt återigen är tillbaka till status quo 😕
Usagi Yojimbo är inte en serie jag läser för att överraskas utan det är en serie jag läser för att den är underhållande och så professionellt (på ett bra sätt) sammansatt. Den återkommer till sina teman som yōkai och samurajers etik, och är i mitt tycke som allra bäst när den är som mest personlig, dvs när det handlar om någonting mer än att ”bara” överleva. Ice and Snow drar åt det rena action-hållet så det är inte ett av de starkare albumen, men trevligt hade jag ändå när jag läste 🙂
