Han höll på rätt länge med sin serie Empowered, Adam Warren, men nu nästan 20 år efter att hon först sågs till har serien om Emp alltså avslutats. Det var en av de serier jag skrev om under den här bloggens första månader så jag blir nästan lite nostalgisk (i den mån jag över huvud taget kan bli det, tror ibland att min förmåga till nostalgi är svindlande när noll), så därför tänkte jag att den kunde förtjäna några ord.
Men det är svårt att tillägga någonting till det jag redan skrivit om den här på bloggen, dvs:
- Den är förvånansvärt underhållande; ”förvånansvärt” med tanke på att en serie om en kurvig superhjälte med dåligt självförtroende (att Emp är kurvig är en fundamental del i serien) som alltför lätt blir tillfångatagen av superskurkar och bunden inte precis låter som det bästa upplägget för en serie. Men Warren lyckas göra sina huvudpersoner till människor jag genuint bryr mig om, och som jag håller alla tummar jag har (två, om någon undrar) för att det ska gå bra för. Framförallt Emp som aldrig ger upp och som på de flesta sätt är en långt bättre hjälte än någon annan i serien, men även hennes bästa vän Ninjette, pojkvännen Noah, och till och med den multidimensionella allvetande Demonwolf som tillbringar all tid fångad och bunden i ett bondagebälte på Emp och Noahs soffbord är intressant.
- Den ständigt avtagande utgivningstakten har inte varit bra för serien. Warren konstaterar i efterordet att seriens huvudsakliga format, dvs ungefär 200-sidiga volymer med helt nytt material gjort det extremt svårt att få ut nya böcker, och att de sålt sämre och sämre hela tiden. Inte så konstigt förstås eftersom när det går fem år mellan volymerna (som mellan #11 och #12) så är det lätt att helt glömma bort att serien existerar. Så ekonomiskt blev det omöjligt för honom att fortsätta.
- I mitt tycke är dock ett ännu större problem att handlingstakten avtagit ännu mer. Vad jag menar med det är att de 200 sidorna i varje volym pushat handlingen framåt i allt mindre grad, och tillsammans med de allt längre perioderna mellan böckerna är det snudd på katastrofalt, tyvärr.
Så inget nytt på den fronten, men i och med det här tolfte albumet knyter alltså Warren ihop sina trådar, även om han skriver att han hoppas återkomma till Empowered igen men i så fall i ett annat format. Fast ärligt talat knyts inte alla trådar ihop, inte ens majoriteten faktiskt. Istället är den avslutande boken huvudsakligen ett sätt att förklara, i serien, varför alla övergivna sidointriger och antydda framtida händelser (ofta av Demonwolf som lever i ett evigt nu) lämnas därhän. Det funkar hyggligt, och även om jag verkligen kommer sakna att läsa om just de där framtida scenerna så måste jag erkänna att med tanke på hur mycket handlingen saktat in var det nog lika bra att det åtminstone blev något slags slut alls.
Om jag skulle summera serien så måste jag upprepa mig: Det är en oväntat bra serie, men definitivt en serie som balanserar på en knivsegg mellan sunk och kvalitet, mellan objektifierande och agens, och en serie där de mest ohyggliga händelser blandas med de mest obetydliga och charmerande på ett ovanligt sätt. Den har också blivit lite omsprungen av omvärlden; det är inget fel på idén med en serie med ett uttalat mål att visa upp den kvinnliga huvudpersonens fägring på ett lite kinkigt sätt och att kombinera det med en lika uttalad avsikt att undvika alla negativa klichéer som alltför lätt följer med sådant, men det finns numera rätt gott om liknande försök (även om jag tycker Empowered är ett av de mer lyckade). Och även om avslutningen är en smula platt ger Warren ändå sina fans en belöning när Emp, Ninjette och Noah slutar precis där nog alla ville: Tillsammans.
