Ett decennium efter att Charles Burns senaste längre serie på engelska, Last Look, avslutades är det dags för ett nytt tjockt album av honom: Final Cut. Liksom Last Look publicerades den ursprungligen i tre delar över de senaste fem åren, men bara på franska; det här är första gången engelsktalande (eller mer korrekt, engelskläsande, men det ordet tror jag inte jag sett förut 😉 ) får chansen att läsa historien om Brian och Laurie, och den filminspelning som gör att de två möts.
Jag tror att det är lika bra att jag på en gång talar om att Final Cut är en besvikelse. Burns har gjort några fantastiskt bra serier, där Black Hole är höjdpunkten, men faktum är att redan Last Look visade upp en del brister, och de bristerna är ännu tydligare den här gången.
Om jag börjar med manuset så har vi än en gång vilsna ungdomar i huvudrollen: Brian är en udda person som är fixerad på att teckna och på de amatörfilmer han spelar in tillsammans med sin vän Jimmy, och Laurie är en bekant till Jimmy som ska spela huvudrollen i deras nästa film. Så fort Brian träffar Laurie blir han fascinerad av henne, och hon blir också intresserad av honom, trots hans säregna beteende. Och redan här tycker jag Burns träffar fel. Brian känner vi igen som en karaktär som gjuten för en Burns-serie, med hans aldrig specificerade diagnos som gör att han behöver äta mediciner för att kunna hålla balansen (men som han ibland slutar ta eftersom han inte gillar hur hans humör förändras). Han är en person som hela tiden är fokuserad på sig själv, och i den mån han interagerar med andra, som Jimmy och Laurie, är det enbart i hur de förhåller sig till honom. Vad de själva vill och önskar är ingenting han reflekterar över; Laurie är bara intressant som person i den mån hon påverkar honom, och han funderar inte en sekund över vem hon är, vad hon är intresserad av, och så vidare. Laurie är en mer diffust skildrar person. Hon saknar Brians driv och glider mest med i det som sker runt henne, och jag tycker aldrig Burns lyckas förmedla vem hon är och varför hon agerar som hon gör. Hon är med i filmen för att hon blir tillfrågad; hon är intresserad av Brian men med tanke på hur han behandlar henne är det svårt att begripa varför; hon blir tillsammans med Tina för att Tina driver på. Mitt intryck är att Burns själv förstår sig en person som Brian, men att vad som får Laurie att ticka är mer mystiskt för honom, med resultatet att Brian känns helgjuten medan Laurie mer består av diverse lösryckta egenskapar, istället för att vara en helhet.
Sen blir det inte bättre av att handlingen som helhet känns som ett hopkok av välbekanta ingredienser tagna från hans äldre serier och från populärkulturen, tyvärr utan att tillföra någonting nytt. Det är inte precis första gången en film som Världsrymden anfaller refereras till, och att Burns gör det explicit (Brian och Laurie går på en föreställning av filmen, så vi får några sidor där Burns tecknar scener från den) gör vare sig till eller från när frökapslarna senare dyker upp både i deras egen film och i Brians fantasier (i den förstnämnda med en inte helt naken Laurie i kapseln, i de sistnämnda med en helt naken). Subtilt är det inte, och faktum är att stora delar av albumet känns som om det försöker frammana känslor genom referens till andra saker som exempelvis filmer som ursprungligen frammanade dessa känslor, istället för att själv göra det. Det finns sekvenser som står på egna ben, som scenerna med Brians mamma eller Laurie och Tinas relation, men det är långt mellan dem.
Men det som ofta gjort Burns serier bra är kombinationen av text och bild. Han har en kuslig förmåga att göra vardagliga scener obehagliga med hjälp av suggestiva teckningar, som allra bäst i redan nämnda Black Hole, så om den här serien varit lika bra på det skulle inte manusproblemen gjort så mycket. Sorgligt nog lyckas han inte med det, och faktum är att teckningarna – för att vara Burns – är rent ut sagt dåliga här. När jag skrev om Last Look nämnde jag att jag inte var helt förtjust i färgläggningen, och samma sak gäller här. Den är på intet sätt dålig, tvärtom är den riktigt bra, det är bara det att Burns passar bättre i svartvitt. Hans tusch-tunga linjer och stora svarta ytor blir inte lika suggestiva när färger läggs till, helt enkelt. Men det stora problemet är teckningarna i sig, för Burns, en serieskapare känd för sin omsorgsfullhet när det kommer till teckningarna, misslyckas här påfallande ofta med sin människoskildring. Spår av det kan man se redan i Last Look, där anatomiska detaljer som människors halslängd ibland ser besynnerliga ut, men här är det sju resor värre. Han har svårt att få samma person att se likadan ut bild för bild, och där han förut var mästerlig i att skulptera ansikten och kroppar så att man som läsare fick en tydlig känsla av hur de fungerade som tredimensionella objekt – något som inte är så lätt med den karikerade stil och de tjocka linjer som Burns använder – ser det den här gången platt och till och med slarvigt ut ibland.
Det är svårt att visa tydliga exempel på det jag menar, för det handlar om små saker som gör att teckningarna känns fel. När jag började läsa boken kom jag på mig själv med att bokstavligen gång på gång avbryta läsningen för att fundera på om jag mindes fel hur Burns teckningar brukade se ut: Jag mindes honom som någon som var minutiöst noggrann med att få dem att se perfekta ut, att varje linje satt som den skulle, att varje skugga kändes naturlig, men när jag läste nu fungerade det inte alls. Så när jag läst klart boken tog jag helt sonika och läste om Black Hole också, och fick bekräftat att jodå, den Burns jag mindes var precis den han var när han tecknade Black Hole. Här känns det ibland mer som ett Charles Burns-filter från Photoshop applicerats på generiska teckningar, med resultat att näsor ser ut som vore de inklippta från en annan ruta, och att skuggstreck mer är en affekt än en effekt av belysning på en tredimensionell yta.Hårda ord, och kanske överdrivna, men det är ett faktum att jag hela tiden jag läste serien irriterade mig på hur framförallt ansikten såg ut 🙁
Det finns mer saker att kritisera, som hur bildlösningarna är mindre varierade än jag skulle vilja (om man slår upp en slumpmässig sida kommer man mötas av ett hav av talande huvuden), men jag misstänker att det nog mer handlar om att jag på grund av de övriga bristerna i serien har lättare att se andra brister än att det är egentliga problem. Varde nog sagt att Final Cut inte är något nytt mästerverk av Charles Burns, långt därifrån, och att dess största styrka är dess förmåga att få mig att påminnas om hur bra serier och filmer det finns på annat håll. Alltid något!
