Klassiska seriefigurer från dagspressen dör aldrig, de kommer bara tillbaka i ständigt nya former. Än uppdateras de drastiskt, som i alla mer eller mindre hemska (med enstaka undantag) versioner av Fantomen & Blixt Gordon, eller så håller man sig till smärre justeringar. Oaktat vilken approach man använder så finns det en sak som så gott som alla försöken har gemensamt: De överlever aldrig en längre tid, och inom några år görs ett nytt försök på ett (ofta) nytt förlag med (alltid) nya serieskapare. I ärlighetens namn handlar det nog oftast om försök att hålla kvar rättigheterna till figurerna vilket kan kräva att förlagen gör någonting med dem, i den händelse att någon av dem skulle plockas upp för en ny film. Serierna själva kommer i andra hand, vilket självklart är en bidragande del till att seriernas kvalité är så låg.
Dagens seriefigur, Dick Tracy, har inte varit alltför hårt drabbad i sammanhanget. Till skillnad från exempelvis Blixt Gordon är han inte en del av det allmänna medvetandet idag, trots försök som filmen från 1990 (usel film, men Madonnas musik är inte så dum), och det har inte gjorts alltför många försök att modernisera honom i serietidningsformat. 2018 gjorde Allreds ett försök (fyra nummer totalt) som jag inte läst, och förra året var det dags för ett nytt team att ge sig på den hårdkokte detektiven. För manus står Alex Segura & Michael Moreci, medan Geraldo Borges står för teckningarna, alla för mig tidigare okända.
Dick Tracy är åtminstone för min del svår att koppla bort från sin ursprungliga era, dvs 30-talets USA med bulliga bilar, handhållna kulsprutor, och snitsiga trenchcoats med skarpa linjer. Samma sak verkar gälla för Segura med flera för allt det har man behållit (förutom att man flyttat handlingen fram till 40-talet):
Som synes har Tracy också sin traditionellt gula rock, men vad gäller teckningarna i övrigt är Borges långt från Goulds mycket karikerande stil för att istället använda en modern och mer realistisk stil. Och, i mitt tycke, en rätt trist stil som den ser ut här, där den hårda och ofta okänsliga färgläggningen av Mark Englert gör det verkligen inte bättre. Så grafiskt är det ingen höjdare, även om en del av omslagen är riktigt snitsiga 🙂
Även vad gäller handlingen känns den igen, med ikoniska skurkar och en Tracy som kör sitt eget race, oavsett vad alla andra inom polisen säger. Den tydligaste skillnaden jämfört med den äldre ursprungsversionen är att det inte bara är korrupta politiker och allmänt kriminella som Tracy måste slåss mot, utan också mot ruttna poliser. Så klichén med de goda poliserna undviker man, men den med att ändamålet helgar medlen lever alltjämt, med en Tracy som tvingar fram erkännanden och ledtrådar med samma våldsamma metoder som någonsin förr.
Det är med andra ord en historia som känns bekant för de som läst hårdkokta deckare förut, och rent allmänt hyggligt spännande. Jag har som nämnts läst betydligt sämre uppdaterade versioner av dagspresserier förut, så för den som är förtjust i just Dick Tracy kan man kolla upp den. För övriga läsare så ska det nog vara att man är alldeles osedvanligt sugen på något hårdkokt för att den ska vara värd att plocka upp. Och, som avslutande konsumentinformation: De första fem numren av tidningen är en avslutad historia som presenterar Tracy, Tess Truehart med flera, och de finns samlade i boken jag länkar till härnere.
