Jag och Björn turas om att hänga med Didrik i lekrummet. Jättekul för Didrik med ett lekrum men själadödande för själen att sitta och leka med en gosedjurselefant i en timme 🙃
”Lek inte då!” säger ni. Nej, det är inte så lätt. Jag initierar ingen fantasilek men låter honom öva på sin egen lek med mig, det är minimala steg, men förhoppningsvis steg till ett eget lekande. Och jag vill inte lämna honom ensam i lekrummet. Det är lika mycket Didriks resa. // Sandra Beijer
Sandra Beijer är på resande fot med sin familj och uppdaterar just nu från Thailand där hon och sambon turas om att hänga i lekrummet med sonen.
Hon beskriver det hela som själsdödande men skriver samtidigt att målet är att han ska kunna leka för sig själv. Tydligen har Sandra fått höra att hon inte borde leka med sonen om hon tycker att det är så tråkigt, men skriver att hon inte vill lämna honom ensam i lekrummet eftersom det är hans resa lika mycket som föräldrarnas, men är det verkligen det? Är inte han en liten snyltare. 🙂
Jag utgår ifrån att det finns personal i lekrummet, om man nu skulle vilja lämna barnet där, men det är kanske en självklarhet? Hotellet de bor på är ju lite av ett lyxhotell så det vore verkligen märkligt annars… 🙂
Bara för att man har barn så betyder väl inte det att man älskar prick alla aspekter av föräldraskapet? Är det inte en smula befriande att någon faktiskt skriver det som många förmodligen tänker ibland?
Eller finns det någonting ni älskar 100% av, 100% av tiden?
