Efter att ha skrivit om Bloody Stumps Samurai häromsistens tänkte jag att jag lika gärna kan passa på att skriva några ord om en annan serie som påminner om den en smula, nämligen Norikazu Kawashimas Her Frankenstein: Även här handlar det om en serie som är våldsam och definitivt inte subtil, och en serie som när den ursprungligen publicerades 1986 inte uppmärksammades på något vis, men vars rykte växte allt eftersom åren gick. Så här står vi nu igen med en utgåva på engelska, med flera långa eftertexter som berättar om serien och serieskaparens bakgrund, och precis som förra gången är Ryan Holmberg inblandad, den här gången som redaktör och översättare; han är mycket flitig den där Holmberg, och brukar så gott som alltid hitta intressanta serier.
Och Her Frankenstein är onekligen intressant. Den kommer från en delvis annorlunda tradition än den mesta andra manga som översätts, för här handlar det inte om en serie som först publicerats som följetong utan istället getts ut som en ”vanlig” bok, dvs komplett i original som en volym. Historien bakom det ovanligare formatet gås igenom i efterorden, men mycket kortfattat var Kawashima och förlaget som gav ut hans serier den sista utposten; när förlaget la ner 1989 slutade Kawashima helt göra serier, efter att ha varit extremt produktiv under några år (29 volymer under mindre än ett decennium). Det är synd för det här är en riktigt bra psykologisk thriller där huvudpersonen som vuxen börjar förföljas av en vision: En blodig kvinna som han inte kan känna igen, trots att han tycker att han borde det.
För att vara 1989 är det mycket som känns gammaldags i serien, som utseendet med de sneda vinklarna och svärtan som känns som hämtade från någon äldre klassisk psykologisk Hollywood-thriller, och teckningarna påminner en hel del om andra japanska skräcktecknare som den äldre Kazuo Umezu och hans The Drifting Classroom, så nyskapande var det inte. Däremot är det en tajt berättad historia, och Kawashima utnyttjar det faktum att han inte behövde tänkte i kapitel à 20 sidor utan kunde lita på att hela boken lästes i ett streck; de för följetonger typiska upprepningarna för att påminna om vad som hände sist saknas såklart helt, och scener kan variera i längd som det krävs.
Det är en blodigare berättelse än de där Hollywood-filmerna, men huvudpersonens osäkerhet på vad som är verkligt och inte tillsammans med hur även teckningarna återspeglar hur hans verklighetsuppfattning blir alltmer förvriden känns igen. Och hur kommer Frankenstein in i bilden? Ett återkommande motiv är hur han redan som liten använde en billig Frankenstein-mask för att klä ut sig, men både i återblickarna och i nutid ser vi ibland hur han ser sig själv, som ett skräckinjagande monster som människor älskar, och ibland som den betydligt mer patetiska men på sitt sätt lika skrämmande verkliga människan.
Jag ska inte ge Her Frankenstein alltför mycket rosor, för så bra är den inte; historien är något för enkel, och för min del tycker jag att det här sättet att teckna framförallt människor gör det svårt för skräckinslagen att riktigt fungera. Men jag är svag för den här genren, och Kawashima får till den där smått svindlande känslan av hur verkligheten löses upp som jag också gillar. Så läsvärd tycker jag den är, absolut!
