En iögonenfallande titel är det, och innehållet svarar väl upp mot den visar det sig när man läser Hiroshi Hiratas kontroversiella serie från 1962. Om jag börjar med innehållet i sig så handlar det om Gennosuke, en man som vill bli en samuraj, men eftersom han tillhör burakumin så är det så gott som omöjligt. Om han inte hemlighåller sin bakgrund alltså, vilket han gör när han ansluter till en svärdsskola. Men hans bakgrund läcker ut, och han reagerar våldsamt → handlingen kickar igång där han under många år hämnas på tidigare kollegor och lärare. Själv lemlästas han under tiden vilket ger serien dess titel, för även utan armar och ben fullföljer han sina planer genom att träna sig på att åla och attackera med hjälp av knivar han håller i munnen och på andra sätt.
En gruvlig historia är det, men bra berättad och bitvis överraskande; en berättelse om hur en förorättad människa tappert kämpar mot de onda och segrar är det inte, här handlar om det om någonting betydligt knepigare moraliskt och rättvisan lyser med sin frånvaro. Så för den som vill läsa en extremt blodig och mycket bisarr serie så kan jag rekommendera den; den är inte lång, endast en volym, och Hirata vet både hur man tecknar och hur man bäst skriver den här sortens enkla kioskhistorier så resultat blir både effektivt och bitvis gripande litteratur.
Men det är inte skälet till att den översatts till engelska, utan det är det där med att den var så kontroversiell både när den kom ut och ännu idag; faktum är att den inte finns tillgänglig på japanska förutom i gravt censurerade utgåvor på japanska. Skälet till det är burakumin-inslaget och hur Hirata hanterar det. För mig som läsare är det ingen tvekan om att han menar väl med serien och att den är tänkt att belysa rasismen mot dem, men trots att jag innan läsningen visste i det närmaste ingenting specifikt om hur rasismen mot burakumin yttrat sig i Japan är det uppenbart att skildringen av Gennosuke är problematisk: Han är oerhört snar till vrede, närmast animaliskt så, lyssnar inte när de få vänner han har försöker förklara hur de tänker, och skildringen av hur han attackerar sina plågoandar efter åratal av plågsam träning, som att oupphörligen skada sin kropp för att med hjälp av ärrbildning kunna slingra sig fram som en orm på marken efter att ha förlorat sina lemmar, är minst sagt tveksam.
Avsikten är god, men genomförandet är väl nja; det är inte så konstigt eftersom serien ursprungligen publicerades i medier som var ökända för sina våldsamma och spekulativa inslag, så Bloody Stumps Samurai var givetvis tvungen att också innehålla detta → det positiva grundbudskapet drunknar i blodet.
Allt detta avhandlas i detalj i de långa eftertexterna. Jag håller kanske personligen inte med om allt som står där, som hur serien sågas jäms fotknölarna i alltför för hög grad, men intressant är det. Serien belyses från många håll, som från den amerikanska experten på japanska serier Ryan Holmberg som ger ett utifrån-perspektiv, Temofusa Kure som ger en nutida tolkning inifrån Japan, och Hiratas ursprungliga offentliga ursäkt när förlaget som gav ut serien utsattes för en framgångsrik bojkott av BLL, Buraku Liberation League. Allt som allt gör det Bloody Stumps Samurai till ett mycket intresset paket: En inte alls pjåkig serie, och en givande historielektion. Alltså: 👍
