Himlen ligger grå och tung över havet under min morgonpromenad. Vädret är ungefär lika upplyftande som världsläget. Kyligt och olustigt. Jag skyndar på stegen när jag närmar mig huset igen och det är då får jag syn på dem. Några envisa snödroppar har trängt sig upp ur den kalla jorden. De står rakryggade i dikeskanten. Tunna och sköra, men ändå opåverkade av den hårda vinden. Jag nyper försiktigt av en liten bukett och sätter de små blommorna i en vas på soffbordet. De påminner mig om våren som väntar och att det finns saker som rör sig framåt, i det tysta, även när mycket annat ser ut att ha gjort halt.