Hoppa till innehåll

Måns Zelmerlöw bemöter kritiken efter förlusten i Mello

Måns zelmerlöw bemöter kritiken efter förlusten i mello
Bildkälla: STELLA Pictures/Magnus Liljegren

Måns Zelmerlöw förlorade med några ynka poäng till humorgruppen KAJ i helgens Melodifestivalsfinal, och erkände att han sparkade på saker i ren frustration över att ha gått miste om vinsten.
Nu bemöter Måns kritiken om att vara en dålig förlorare på Instagram:

Att jag är besviken på resultatet är väl BARA ett sundhetstecken? Har ni någonsin sett en idrottare komma tvåa och säga att hen är jätteglad?
Jag ville vinna. Det måste väl vara okej? Det är ju en tävling! Jag är genuint SUPERGLAD för KAJs skull och vi har haft hur kul som helst tillsammans under denna resa. Jag har gratulerat dem personligen flera gånger. och har ALDRIG nedvärderat deras bidrag, tvärtom! De kommer göra oss stolta i Basel!
Men denna ofiltrerade vrede från er. Denna bisarra överreaktion. Att tycka det är okej att hata någon i kommentarer för att han ville vinna en tävling som vi alla älskar och för att jag högst av allt önskade att få representera Sverige igen i ESC? HUR kan det vara fel? Är det inte därför vi är här? Hur kan det göra mig till ett rövhål? Att jag grät när all press släppte, inte bara den jag upplevt i tävlingen, det måste väl få vara okej och gör mig väl inte till en dålig förlorare?
Åter igen. Ett ENORMT grattis till KAJ! Jag älskar Kevin, Axel och Jakob!
Och till alla er som INTE hatar – ett fenomenalt stort tack för alla röster och all support under denna resa! ❤️❤️❤️

Alltså, han har ju en poäng i det han skriver, det måste till och med jag erkänna. 
Det är en tävling och de flesta som ställer upp i tävlingar vill vinna.
Jag tänker att han förmodligen – i egenskap av Eurovisions lilla guldkalv – hajpats upp så mycket och att fallet därför blev så mycket högre när rösterna presenterades. Det gjorde ont att landa helt enkelt, och särskilt efter att bokstavligen snubblat på målsnöret.
Eller soptunnan, om du så vill. 🙂

Är det osvenskt att vilja vinna och öppet erkänna det?
Grundar sig kritiken i jantelagen, att ”inte ska väl jag” och att ödmjukt klappa tyst i händerna när någon annan än en själv vinner?
Ni vet, som i Vänner, när Rachel lär Joey hur man förlorar med värdighet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *