Long time no write! Jag har läst (virtuella) travar med serier senaste veckorna men inte skrivit om några här; huvudsakligen beroende på att de flesta varit serier från förra året som jag läst inför nomineringarna till Urhunden-priset, men också för att jag varit omväxlande sjuk/bortrest/allmänt seg. Men nu ska jag göra mitt bästa för att få ur mig några, och börjar med en tre volymer lång serie av Taiyo Matsumoto: Tokyo These Days.
Matsumoto är en oförutsägbar serieskapare när det kommer till handling, som hallucinatoriska psykothrillers, absurda sportkomedier, och helt realistiska ungdomsskildringar. Men den yttre handlingen till trots har serierna ändå mycket gemensamt, och det för min del mest iögonenfallande är hur människorna han skildrar är fyllda av starka känslor. Det kan vara en pingisspelare vars hela liv går ut på att hantera sina känslor för sporten och de spelar han möter, eller en elev som mer och mer faller in i en imaginär fantasivärld när han flyr från den riktiga; det man kan lita på är att de alla när känslorna driver på ignorerar allting annat.
En sådan människa är också huvudperson i Tokyo These Days: Shiozawa, en serieredaktör som när serien börjar lämnar sitt jobb eftersom han känner sig ha svikit de serieskapare han arbetet med när tidningen som han var ansvarig för på det stora förlaget läggs ner. Ingen annan anser att det egentligen är hans fel utan att det snarare är världen som sprungit förbi den typ av serier som han är intresserad av, om världen nu någonsin brytt sig om de mer småskaliga och personliga serier han tycker om, men själv känner han att han inte kan vara kvar på förlaget längre.
Istället för att gå i pension bestämmer sig Shiozawa för att försöka igen genom att använda sitt avskedsvederlag till att personligen starta en ny tidning, och att den här gången göra precis den tidning som han själv alltid velat se. Han söker upp serieskapare han uppskattar för att se om de är intresserade av att medverka, han kontaktar bokhandlare för att se om de vill köpa in den, och hanterar allting annat som krävs när man själv måste göra allting för att få ut en ny tidning på marknaden.
Men i centrum står inte besvärligheter förknippade med att vara en egenutgivare, utan känslorna som serier och serieskapande väcker hos människorna i serien. Shiozawa själv vill se serier som han tycker förtjänar att finnas, oavsett deras kommersiella möjligheter, och de serieskapare han uppsöker har också de mycket starka känslor inför mediet: Någon är framgångsrik kommersiellt men är frustrerad över att han tycker att hans serier numera känns tomma och innehållslösa, några är av olika anledningar desillusionerade och har sedan många år lämnat branschen för andra yrken (eller arbetslöshet), någon är pensionerad och bor numera på äldreboende. Det är en salig blandning av människor som Shiozawa besöker, och han bemöter dem alla med samma kärlek och omsorg, oavsett om de är intresserade att bidra till tidningen eller inte.
Shiozawa är serien igenom stillsamt vänlig, men outtröttlig i sitt driv att få igenom sitt projekt. Det är omöjligt att inte komma att tänka på Kanji Watanabe, huvudpersonen i Akira Kurosawas mästerliga Ikiru, som även han försöker att genomföra sin idé utan stora åthävor men med en liknande lågmäld energi. Men Shiozawa är en lyckligare man, och med sitt godmodiga humör undviker han att göra andra till fiender, även om han kritiserar dem för de serier de gör nuförtiden eller konkurrerar med dem om en potentiell läsekrets.
Handlingen är inte oviktig, men serien är mest av allt ett försök att fånga en människa flykten när han äntligen får vara sig själv, skildrat via en serie ögonblicksbilder (och som vanligt med hans serier, tecknade med variation och inspirerade bildlösningar trots den vardagliga handligen) . Det är en charmerande serie som förtjänar det beröm den fått, och för att vara en serie av Taiyo Matsumoto ovanligt okomplicerad. Inte känslorna, förstås, men handlingen är minst sagt långt från serier som Go-Go Monster 🙂