Hoppa till innehåll

Blondie and Dagwood’s Secret Service

Blondie and dagwood’s secret service

Vad sägs om en inte alls rykande färsk roman om familjen Krikelin/Bumstead skriven av Chic Young 1942 mitt under ett brinnande världskrig? Familjen som för att citera omslaget är känd från radio, filmer och serier:

Jag vet inte vad ni säger, men efter att ha läst romanens 256 sidor kan jag iallafall säga ett klart och tydligt Hmmm!

Som både titeln och årtalet antyder så är det här alltså fråga om en spionthriller/komedi där Dagobert (jag gillar de svenska namnen så jag använder dem idag) i hemlighet bestämmer sig för att gå en kvällskurs med sikte på att värva sig i flygvapnet. I hemlighet, eftersom ett genomgående tema i boken är hur Dagobert inte vill oroa sin söta lilla fru (detta är alltså Dagoberts beskrivning av henne i sina tankar) Blondie och därför så gott som aldrig frivilligt berättar för henne vad han håller på med. På kursen stöter han ihop med Togo, en förment filippinsk man, som han ser smussla med några kartor på ett som han tycker misstänkt sätt, och därmed är spionkarusellen igång.

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om romanen. Om jag skulle recensera den som litteratur är betyget enkelt: Lägsta möjliga. Författaren – i boken anges det att Chic Young själv skrivit den, men låt mig säga att jag är mycket skeptisk till det med tanke på det torftiga språket, den klumpiga och icke-roliga humorn, och hur personligheterna inte matchar dem i serien – kan bara på det allra enklaste sätt beskriva handlingen, utan snits eller karaktär, och saknar helt talang för att få saker som en dialog att fungera. Som ett smakprov är här första sidan ur boken:

Så nej, som litteratur finns det ingen anledning att läsa boken.

Som (serie)historiskt dokument blir det däremot intressantare, både på grund av tidpunkten den skrevs och som ett exempel på hur en serie kan adapteras till ett annan medium. Redan från första sidan härovan kan man se hur den nationalistiska andan gör sig påmind: Dagobert är omedelbart misstänksam mot Togo, enbart på grund av hans utseende, och han tänker snart efter mötet härovan att kanske är Togo från ett helt annat asiatiskt land. Pearl Harbour har ännu inte inträffat i romanen, men när det sker några kapitel senare blir Dagobert helt övertygad om att Togo är en japansk spion, speciellt som underliga saker börjar hända när han av misstag får med sig Togos portfölj hem istället för sin egen.

Romanen vimlar av meningar och tankar från Dagobert om sin plikt mot landet, att skydda hemligheter från spioner, osv. Men den är också propaganda för att inte alltid lita på hur människor ser ut och att vara vaksam och eftertänksam, för trots en del rätt hemska beskrivningar från Dagoberts sida av Togo och hans utseende visar det sig att Dagobert är helt ute och cyklar: Togo är faktiskt från Filipperna men han är inte en spion från Japan utan istället anlitad av FBI för att hålla ögonen öppna för hemliga agenter på kursen, och istället är det han som tror att Dagobert är en spion. Dagobert å sin sida blir omedelbart lurad av O’Neill, en man med irländskt utseende (och ja, det är viktigt för handlingen att han ser irländsk ut) som säger sig vara sergeant i amerikanska armén men i själva verket är någon helt annan, och han avslöjar inför denne allt han vet.

Så som ett historiskt dokument är den rätt typisk med sin krydda av nationalism, nedlåtande syn på andra etniciteter (trots Togos lojalitet får han ändå sin slängar på slutet, irländare beskrivs rätt udda, med mera), och uppenbara pekpinnar för hur medborgare ska uppträda under krigstid, med Dagobert som ett exempel både på hur man ska vara (lojal, plikttrogen, uppmärksam) och hur man inte ska vara (blint lita på vad som ser ut att vara pålitliga personer, inte berätta för polisen vad som pågår). Med andra ord, inget speciellt upphetsande som det inte finns gott om andra exempel av.

Seriekopplingen är intressantare, för den Dagobert vi möter här är mycket mer av den Dagobert som dyker upp i filmens värld (jag har tyvärr inte hört något från radioprogrammen): Han är betydligt mer korkad än i serien där han oftast är ett oturligt offer för omständigheterna, medan han här så gott som alltid har sig själv att skylla när han råkar ut för någonting. Han är också en otrevligare person, och inte bara på grund av hur han tänker om personer med annat utseende. Han är onekligen djupt förälskad i Blondie, men samtidigt är han en oförutsägbar person i hemmet som omväxlande blir mycket arg när markservicen inte fungerar som han vill, för att i nästa ögonblick bli hur vänlig och medgörlig som helst. Författaren (som sagt, jag tvivlar på att det är Young…) vill nog att situationen ska vara komisk med en inkompetent äkta make som försöker vara herre i sitt eget hem men aldrig klarar av det på grund av sin egen oförmåga och där makan är desto mer kapabel, men resultatet blir enbart otrevligt. I serien fungerar den här balansen mycket bättre, även om den också ibland faller i fällan med hunsad make. Till skillnad från skräckexempel som Gyllenbom eller den ännu värre svenska Agust och Lotta finns det alltid en kärlek i grunden, och serien vältrar sig dessutom i kaos och kalabalik där alla bidrar på sitt sätt till röran.

Och nu är det nog dags för några ord om det positiva i boken: Blondie. Det finns en hel del lätt nedlåtande beskrivningar av henne där det faktum att hon är en kvinna läggs henne till last, men allteftersom det framgår hur fel Dagobert har i allt han tror och tänker blir det uppenbart att han har lika fel där. Gång på gång påminns han om och påminner han sig själv om att hon faktiskt är betydligt smartare än han är (något han alltså klarsynt själv tänker ibland), även om han i nästa kapitel likafullt bestämmer sig för att ytterligare en gång låta bli att berätta för henne vad han håller på med vilket oundvikligen leder till katastrof. Hon är från början skeptisk till O’Neill men inte Togo, och det med marginal bästa kapitlet i hela boken är när hon till slut tvingar Dagobert att sätta sig ner och ärligt svara på alla hennes frågor om vad som hänt:

Knivskarpt förhör hon Dagobert och resten av familjen om exakt vad som hänt, inklusive de mest triviala detaljer, varpå hon utbrister att hon nu vet exakt vem so gjort vad, varför, och till och med var den skyldiga bor, varpå hon ger sig av för att försäkra sig om nödvändig bevis. Dagobert blir kvar hemma med familjen och hundarna (han kan inte visa sig utomhus på grund av diverse skäl), som slagen av blixten, helt oförstående till vad som just hänt. Det är, helt ärligt, ett riktigt spännande kapitel där för en gångs skull författarens primitiva sätt att skriva fungerar eftersom det inte ges tillfälle till meningslösa utvikningar och Dagoberts sunkiga tankar.

För den som läst serien är det egentligen inte förvånande, för det är uppenbart att av de två är Blondie den vassaste (och hon har ju sedan länge i serien följaktligen startat sitt eget företag). Det som är lite förvånande är hur tydligen romanen är med det, i och med sitt föga smickrande portsätt av Dagobert kombinerat med Blondies intelligens, med tanke på när romanen skrevs.

Och det är väl det jag kommer försöka ta med mig från romanen: Inte den tidstypiska smårasistiska och osympatiska manschauvinisten Dagobert, utan den briljanta Blondie som gör sig förtjänt att vara den titulära huvudpersonen, om än inte den litterära 🙂

Det finns en handfull helsidesillustrationer i boken, men liksom med texten känns inte bilderna helt trogna serieförlagan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *