Promenerar över Liljeholmsbron. Ett par tjejer susar förbi på varsin elsparkcykel, jag hör hur en av dem säger att det är det roligaste hon någonsin har gjort. Jag har gråten kvar i näsan. Satt hos läkaren och pressade en sträv Torky mot ögonen. Tänk positivt, sa hon, du är inte sjuk. Din kropp funkar som den ska.
Jag var där för att få hjälp med min pms. Den sträcker sig mellan fem till tio dagar i månaden, jag trackar det i en app. En elektrisk känsla i kroppen, är någon besviken på mig, ingen tycker nog om mig egentligen, varför skriver jag inte bättre, prata inte med mig, jag får fucking panik av att det är så mycket saker här, är det inte lite konstig stämning här inne nu, hur mår folk egentligen, förlåt för att jag sa sådär, kan du hålla om mig, nej vänta, ge mig space.
Det är också en dragkamp mellan mina impulser och hur jag vill vara. Vill vara snäll, närvarande, rolig, varm. Lyckas för det mesta, i alla fall säger Johan det. Men inuti blixtrar det så in i helvete. Det blir som någon slags inre dragkamp.
Resterande dagar i månaden mår jag (för det mesta) bra!
Läkaren talade om antidepressiva och om p-piller. Inget av det kändes aktuellt. Eller, jag vet inte. Dina hormonnivåer stabiliserar sig om du blir gravid, sa hon. Jaha, sa jag, och sen då? Tänk om jag blir en sån där arg mamma? Det är ett problem vi tar tag i då, sa hon.
Jag blev inte provocerad av att hon sa att jag skulle tänka positivt. Faktiskt hjälpte det mig lite. Min snälla friska kropp!! Men jag känner mig också uppgiven. Något måste väl gå att göra för att förmildra besvären?
Gulp. Har jag öppnat pandoras ask nu.