I morgon är det den första april och därmed också den första riktiga vårmånaden. Det ska bli sjutton grader varmt i Stockholm i veckan (och snö till helgen, men det tänker vi inte på nu). I garderoben väntar ljusa jeans, korta mockajackor och tunnsulade loafers. Nyanser som smörgult, pistagegrönt och jordgubbsglassrosa står redo att matchas med ljusblått, vinrött och brunt. Äntligen är det dags för vårstil!
Likt hur jag gjorde i somras satte jag mig ned och tittade djupt in i mitt klädskåp och skapade sedan tre olika stilkaraktärer som jag vill vara i vår.
I Dylan och någon av hans tjejer
Efter att ha sett filmen A Complete Unknown lämnar jag biografen med en stark längtan av att få bära mockajacka och raka jeans. Jag vill svinga mig tillbaka till 60-talets små klubbspelningar och uppbringa tillräckligt mycket tålamod för att orka utsättas för fenomenet ”kille med gitarr”. Bluesmusiken matchar jag med prickig skjorta, scarf runt halsen och mörka solglasögon. Jag vill bära A-linjeformade klänningar, tunna randiga tröjor och roliga skärp i midjan på mina byxor. Strumpbyxor i 20 denier som håller en halv dag och klapprande boots längs Swedenborgsgatan. Kaffet är svart och starkt, håret utsläppt i naturliga vågor, i ögonvrån skymtar en tunn brun eyeliner. Mitt försök att verka mystisk förstör jag ideligen genom att vissla svajigt och tugga bubbelgum. Färgerna på mina kläder är neutrala i brunt, svart och blått med inslag av nötta djurmönster. På bordet framför mig ligger en bok av Dag Solstad tillsammans med ett slitet anteckningsblock innehållandes oklara utkast och på mina händer syns spår av svarta bläckfläckar. Håll i er, Dylan-mannen från 2016 har återvänt.
II Sport möter preppy
Nämen, en tjej som kan springa och hålla koll på styrräntan. Det är ju otroligt. Lika otroligt som kombinationen av sportiga shorts och långärmade pikétröjor med krage, höga knästrumpor på fötter iförda ballerinaskor med spännen eller bruna Nike-sneakers tillsammans med vita strumpor med en liten volangkant. Det är collegetröjor, västar, snusnäsdukar och T-shirts med tryck, ibland dragna över en tunn långärmad tröja. Hög hästsvans, osminkat ansikte, rosiga kinder och fläta. Att äta en morot rakt upp och ned för att det, citat, ”är ett bra snacks”. Vinröda loafers med ljusblå strumpor och stadiga bomullsshorts med stor stickad tröja. Pulsklocka, basfärger och Bode, fast budget. Kanske är allt bara en ursäkt för att jag låter min maratonträning spilla över på mitt vardagsliv och ett sätt att få den konstant nyduschade huden och lätt tomatröda ansiktsfärgen att framstå som ett medvetet val. Det kommer jag i så fall aldrig att avslöja fullt ut.
III Typisk mamma 1998
Bakom en glansig veckotidning och en tonfisksallad med vichyvatten skymtar hon, den klassiska mamman och den eftersträvansvärda personan. Iförd mönstrad omlottkjol, skrynklig sidenskjorta och sköldpaddsmönstrade solglasögon sitter hon och nynnar med till Marie Fredrikssons Het vind. På fötterna ett par ingångna bruna seglarskor eller ett par vita, platta tygskor. I garderoben hänger solblekta pastellfärger, raka jeans i vitt, beige och ljusgult samt ärmlösa blusar. Händerna är nyinsmorda, tålamodet stabilt och smörgåsen bredd med lättmargarin. Runt handleden sitter ett nätt armbandsur och kring halsen skymtar ett bärnstenshalsband. När den förrädiska vårkylan slår till åker en stickad kofta eller en dressad kavaj på över axlarna. Håret är samlat i en låg tofs eller draget bakåt med ett mjukt hårband. Av hårda diadem får hon dessvärre migrän, men som tur är ligger en karta tabletter i handväskan. Alltid förberedd, alltid väldoftande och prydligt sansad.