Jag drar min väska upp för backen. De har asfalterat trottoaren sedan jag reste, skönt, för hjulen på lågprisresväskan är oberäkneliga. Jag borde förstått bättre när jag köpte väskorna – tre stycken för drygt tre tusen kronor – att de skulle gå sönder. Jag anar att dragkedjan kommer spricka när som helst. Coopkassen dinglar än hit och dit, så som en påse gör när man lägger den lite ovanpå en resväska och hoppas att den ska ligga kvar.
Det ser så rent ut på tomten. Grannen, eller kanske grannarna, har vårstädat. Nedklippta buskar, krattad gräsmatta, mörk jord i rabatten. Trappen upp till entrén ser sopad ut. Synen gör mig alldeles lugn.
Ringer Johan. Det är åtta timmars tidsskillnad mellan oss så vi når oftast varandra när han är på väg hem efter att ha varit ute på någon av Tokyos många restauranger och barer. Han tillbringar tre veckor där och jag har känt en så stark längtan efter honom de senaste dagarna, en sådan längtan jag förknippar med min barndom, att sakna mina föräldrar. Tittar på bilder på honom i min telefon. Hans fina mun och ben och – förlåt – hans snygga rumpa. Hans mjuka blick bakom de där lite bistra ögonbrynen.
Gör middag och många matlådor för veckan: rödbetsbiffar, matvete med ajvar, tzatziki och greksallad. Blandar ihop chokladbollssmet och rullar bollarna medan jag lyssnar på Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson. Känner mig lite duktig som fixar lunch och mellis till mig själv för kommande dagar. Tvättar alla kläder från resan, min handväska har torrfällt på de vita jeansen, en lila fläck på höften, fan. Packar upp innehållet i den stora billiga väskan, det brukar inte hända att jag gör det samma dag som jag kommer hem, men jag vill ställa allt i ordning inför arbetsveckan. En stark lust att pyssla om mig själv.