Har funderat tusen gånger på hur jag ska börja det här men tänker att jag bara gör som med ett plåster och drar av det.
Hej! Jag är tillbaka och jag har verkligen, verkligen saknat er medan jag varit borta.
Död och liv har runnit under broarna sen vi hördes sist men jag tänker att vi får ta en sak i taget.
Jag menar det när jag säger att jag verkligen längtat efter er, efter att kunna skriva här. Jag tror jag sprack lite grann förra året och saker och ting blev för tuffa att ens försöka ta tag i. Min sämsta sida är just det där plötsligt undvikande, att jag kan försvinna när det blir för tungt och nästan alltid har väntat för länge med att flagga innan. Jag jobbar med den sidan av mig själv. Men det blir ju skrattretande när föregående inlägg är från februari och av mig som försöker intala mig att jag kan göra svåra saker, att jag bara ska kämpa på lite till så löser det sig.
För sen kom den där våren och allt blev bara tuffare och jag mådde sakta sämre. Sen steg solen upp den 7:e juni och då dog min pappa plötsligt mitt i en golfswing. Bara sådär. Hans vänner gjorde allt men hjärtstartaren var urladdad och vem vet om det ens hade hjälpt. Himlen ramlade ner. Om jag trodde jag spruckit innan så var det första gången jag fick känna på hur det är när man faktiskt går i bitar. Fysiska bitar som låg utspridda överallt kändes det som och det har tagit ett tag att samla ihop dem igen. Vissa dagar är bättre, vissa dagar är fortfarande sämre. Oftast är det på värst morgonen när jag drömt om pappa. Drömmen känns alltid bra men saknaden precis när jag vaknar är blytung. Också en fysisk känsla, jag känner en faktiskt tyngd i hjärtat.
Men så är det liv också. Min lillebror har fått en dotter och hon heter Sofia i mellannamn och jag älskar henne djupt. Och våren är på väg och jag är nästan klar med min femte av sex terminer innan jag är färdig sjuksköterska.
Så ja. Hej, hoppas ni ska tycka det blir mysigt här framöver. xx