Utomjordiska illasinnade blötdjur. Tidsresor. Penisförstoringar. Mentala superkrafter. Monstermuterande snapsar. Pelikanglass. Och , med tanke på att Pierre la Polices (en psedonym, såklart 🙂)Masters of the Nefarious – Mollusk Rampage är på sina dryga 160 sidor, var och en illustrerandes någonting minst lika absurt, har jag hoppat över det mesta som syns till.
För ”syns till” är passande för det mesta som boken innehåller. Det finns en mycket slingrande handling där några detektiver specialiserade på det paranormala trasslar in sig i de där utomjordiska blötdjurens eventuellt illasinnade plan, men allt utanverk är endast till för att serieskaparen ska han någonting att hänga upp sina vilda associationer på. Varje sida består av en enda bild som tillsammans med föregående/efterföljande sida skildrar någonting nonsensartat som inträffar:
Det är drömmens logik, filtrerad genom en serieskapare som ständigt vill överraska läsaren med nästa sidas ologiska innehåll. Läsningen blir nästan hypnotisk med den ständigt återkommande 1-2-rytmen där en sida visar någonting (någorlunda) normalt, följt av någonting absolut omöjligt att förutse1.
Är det roligt? Tja, ibland synnerligen så, ibland inte alls, som när man lyssnar på någon som berättar om sin för drömmaren mycket suggestiva dröm men som för åhöraren mest är en räcka osammanhängande scener. Det kan definitivt bli för mycket av det goda att läsa hela boken i ett svep, så för min del passar den bättre i mindre doser. Om jag jämför den med andra klassiska absurda serier som Cowboy Henk föredrar jag personligen Henk med sina vad jag skulle kalla mer genomtänkta absurditeter; Pierre la Polices historia känns mycket mer som om den satts ihop i stundens hetta, medan Kamagurkas ger intrycket att varje sida har polerats och funderats på, för att uppnå maximal effekt. Egentligen är behållningen i dagens bok mer åt Fletcher Hanks håll, inklusive de i Pierre La Polices fall medvetet primitiva teckningarna, men en Hanks-variant som med flit gör serierna än mer bisarra genom att helt avlägsna allt vad logik heter, och som skruvar upp tempot till max.
Mycket mer har jag egentligen inte säga så dagens text blir kort; att analysera boken djupare vore att göra den en otjänst eftersom det inkonsekventa är bokens själva själ.För den rätta läsaren misstänker jag att den här boken är en fantastisk upplevelse, och även för mig som egentligen önskar mig mer struktur i manuset är det om inte annat en uppfriskande läsning, för det finns inte mycket annat som påminner om Masters of the Nefarious – Mollusk Rampage 🙂
- Jag håller verkligen inte med översättaren Luke Burns efterord där han skriver att man kan slå upp boken slumpmässigt och läsa en enstaka ruta för att börja skratta; humorn är istället just hoppet vardag → absurditet som ständigt återkommer när man läser 2-3 sidor tillsammans. ↩︎