Jag hade alldeles nyligen VFU – verksamhetsförlagd utbildning på häktet. Det är nog inte en mening jag trodde jag skulle säga för några år sedan men som jag är tacksam för idag.
Det var nämligen något så unikt som en genuint omvälvande erfarenhet och något som förhoppningsvis gjorde mig lite mer ödmjuk inför vad livet kan innebära.
Från häktets väggar tar jag med mig en lite tydligare insikt om människan, och ibland barnet, bakom brottet tillsammans med erkännandet att jag nog tidigare varit omedvetet ensidig. Det har inte varit sprunget ur ondo, men kanske av okunskap.
Såhär i efterhand kan jag reflektera och se att min intuitiva känsla kring brott och kriminalitet tidigare har varit att alltid se situationen ur ett brottsofferperspektiv. Jag har nästan sett det som en del av en slags feminism tror jag?
Vår praktik den här terminen är inom psykiatri men det fanns också en möjlighet om att få söka Kriminalvården. Även om det inte är en psykiatrisk vårdform är det en plats där många patienter har ett liknande vårdbehov – både sedan tidigare såväl som en reaktion på situationen de befinner sig i. Man fick intervjua för platsen och innan dess lyssna på de sjuksköterskor som jobbar där berätta om sin arbetsplats och i samband med det också få chansen att ställa frågor. Jag minns att några av de frågor jag ställde var om – de var rädda på dagarna (nej det var de inte, det är väldigt kontrollerad miljö), –finns ens namn synligt i journaler och anteckningar (nej det kunde man slippa som student). Det kändes både som en svår placering och som en unik chans att se något jag kanske inte annars får chans till igen. Så jag sökte och ett par veckor senare gick jag för första gången in i polishuset för något annat än att förnya mitt pass.
Första gången jag gick ner för korridoren med min handledare förstod jag inte ens att cellerna var celler. Jag trodde jag var förberedd men första kvällarna när jag kom hem låg jag mest och stirrade rakt ut i luften. Men i slutändan är det inte det mest dramatiska eller det mest extrema stunderna som skedde under de här veckorna som stannar kvar i mig utan en mycket mer lågmäld men stor insikt kring hela människan.
I vården pratar man ofta om vikten av en helhetssyn på patienten, att man måste se och förstå den i sin hela kontext. Först nu förstår jag det på riktigt. Vi är alla en produkt av fler faktorer än de vi styr över och vårt beteende kan inte särkopplas från det. I stress och sårbarhetsmodellen talar man om påverkan av sårbarhetsfaktorer såsom ärftlighet, tidigare levnadsförhållanden, personlighetsdrag och stressfaktorer såsom ekonomi, arbete, utbildning och omgivning. Att vistas inom Kriminalvården är att få se den här modellen förverkligad i riktiga människor i stor utsträckning.
Jag är glad att säga att mitt intuitiva brottsoffersperspektiv också idag nyanseras av ett gärningsmannaperspektiv. Detta är inte ett sätt för mig att säga att det är ok att begå brott – utan att det finns faktorer som spelar in i människors livsberättelser och att de skiljer sig åt markant. Det låter så banalt och självklart, men människan är verkligen komplex och jag tror vi har en chans att bli bättre medmänniskor om vi försöker påminna oss om det.