Förlaget Lystring fortsätter att ge ut intressanta seriealbum av för mig tidigare så gott som okända serieskapare, och dagens bok är just en sådan: Modersmjölk av italienska Miguel Vila. Platsen är en stad i nordöstra Italien där vi får följa det unga förälskade paret Marco och Stella. Det kan föra tankarna till Romeo och Julia i det närliggande Verona men här handlar det inte om den himlastormande kärleken utom om någonting betydligt blekare. Båda är unga med allt vad det innebär av brådmogen cynism/ironi vilket gör att det inledningsvis är svårt att känna någon sympati för dem när de framstår som alltför tvådimensionella; framför allt gäller det Stella som verkar vara helt utan empati när hon kommenterar alla runtomkring dem (ofta med hjälp av mobilen som i serien är en tydlig symbol för hur människor föredrar det distanserade sättet att prata med varandra), men även Marcos påtagliga indifferens för Stella spelar in. Men mer och mer visar det sig att det finns rejält starka och äkta känslor under ytan, där Stella verkligen är genuint kär i Marco trots att hon alltid försöker visa sig cool och opåverkad, medan Marco känslor är väl så starka de med, men tyvärr för Stella rör de inte henne. När de två sedan lär känna den äldre och gravida Lulu/Ludovica kommer allt ställas på sin spets när Marco inte längre kan ignorera sina komplicerade känslor och trauman från barndomen när det gäller relationer, sex och känslor i allmänhet.
Serier från Lystring brukar inte alltid ha en rak handling i vanlig bemärkelse, men i Modersmjölk är det aldrig någon tvekan om vad som pågår. När vi kommer till den grafiska delen blir det däremot tydligt att det är en serie som passar in bland förlagets övriga med den något bleka färgskala och den layoutmässig variationen som Vila uppvisar: Sidor kan vara fyllda med små rutor, med små rutor med iögonenfallande tomhet runtom dem, stora rutor, runda rutor, och så vidare. Vid ett snabbt ögonkast påminner det en hel del om tecknare som Chris Ware både vad gäller layout och färger, men också med sättet Vila tecknar sina miljöer med räta linjer och geometri. Känslan av tomhet och kyla infinner sig också här med en värld som är exakt och tydlig, medan människorna som rör sig i den har svårt att få kontakt och att öppet uttrycka vad de känner.
Men någon Ware-epigon är Vila inte för hans människor må vara hur usla som helst på att ärligt tala med varandra, men för eller senare kommer de inte kunna hålla masken och då kokar känslorna över rejält. Han tecknar dessutom människor i en helt annan stil än bakgrunderna när han zoomar in dem rejält i en stil som snuddar vid det groteska. Vårtor, näsor, munnar, hud; allt skildras i detalj och avsiktligt så att det ska kontrastera mot den kyliga miljön och visa upp människans skörhet. Det gör också att det explicita innehållet (och det här är med marginal den mest explicita serien jag sett från förlaget, inklusive fjolårets Barnrumpa där det sensuella innehållet var poängen med serien) aldrig ens snuddar vid det erotiska, och istället inger sexskildringarna mest av allt en känsla av sorg och tomhet.
Modersmjölk ger en bra introduktion till en ny europeisk serieskapare som jag anar att vi kommer få se mer av (tror jag alltså, efter att ha läst exakt en bok av honom…). Och för den som vill veta mer om Miguel Vila så dyker han upp i Stockholm på SIS i slutet av maj; det brukar vara en mycket trevlig mässa så även om man inte är direkt intresserad av några ungdomars dysfunktionella kärleksliv i dagens Italien tycker jag man ska titta in om man är i närheten 😉
PS. Normalt brukar Lystrings förlag böcker vara så utmärkt producerade att jag nästan inte noterar det längre, och det är nog på grund av det som jag blev överraskad den här gången när jag inte var helt nöjd med boken. Två saker irriterade, båda involverande textningen. Den första och mindre saken är att det på en sida ser ut som om borttagningen av originalets text inte lyckats helt → man ser skuggorna av den texten under den svenska. Om det var det enda skulle jag nog inte nämnt det, misstag sker, men det underströk också det större problemet, nämligen den okänsliga textningen. Jag har vant mig vid att Lystrings böcker är exemplariskt handtextade, så när jag såg den här textning blev jag smått perplex. Jag kan förstå valet eftersom handtextning är så mycket dyrare och också någonting som är så gott som icke-existerande på de flesta förlag, men jag tycker det är synd om det här innebär att det är slut med handtextningen. Med den kritiken sagd är boken ändå elegant formgiven och tryckt; det är bara att jag när det gäller produktionen har Lystring på en piedestal så mina förväntningar är högre.