Jag har läst (och läser) en hel del traditionell sportmanga, som Eyeshield 21, Yowamushi Pedal, Whistle!, med flera. De har en hel del gemensamt: En huvudperson som är ny i sporten, oftast något mindre och oansenlig till växten, men med ett driv som gör honom till en oväntad stjärna. Och, det kanske viktigaste: I begynnelsen bittra motståndare som presenteras som närmast övermänskligt skickliga och imposanta, men som när röken lagt sig blir goda vänner eftersom alla respekterar de(n) som ger sitt allt för att bli bästa, trots mer aviga känslor i början. Det är inte någon slump att så många av de här serierna handlar om lagsport efter de alla delar en mer eller mindre uttalad moral om det positiva med att tillsammans slita för ett gemensamt mål.
Jag gillar att läsa någon sån här serie då och då; jag läste nyligen 42 volymer av Prince of Tennis (även här är laget en central del i serien, trots att det mest handlar om singelmatcher) och håller på med klassikern Captain Tsubasa (fotboll). Det är bra robust underhållning, och ibland mer än så som Yowamushi Pedals gastkramande cykellopp, men om jag läser för många kan det bli lite tröttsamt med det ständigt goda humöret där bokstavligen alla, inklusive de mest inledningsvis avskräckande personerna, till slut kapitulerar inför huvudpersonens obändigt goda humör och känsla för rent spel.
Därför är det nog inte så konstigt att jag föll för Moare Ohtas åtta volymer långa Teppu. Jag läste den i höstas och var då inte säker på om jag skulle skriva något om den, men tiden har gått och jag kommer fortfarande då och då att tänka på den. Det betyder för min del att den har någonting särskilt, och vad gäller Teppu är det lätt att säga exakt vad detta särskilda är: Huvudpersonen Natsuo Ishido. Hon går på gymnasiet där hon är mest less på allt eftersom hon har så lätt för sig, både akademiskt och vad gäller fysiska sporter, men en dag blir hon varse att skolan har en klubb för MMA och hon blir nyfiken.
Så långt är allt normalt för en sportserie, men det visar sig vara kortvarigt. Natsuo är nämligen mer eller mindre exakt motsatsen mot den vanliga huvudpersonen. Hon är istället den där fysiskt storvuxna och skräckinjagande personen som brukar vara motståndare till hjälten och som hjälten till lyckas omvända till sin vän, men det gäller inte Natsuo. Hon är ironisk, cynisk, och egentligen inte så värst intresserad av MMA, förutom att det ger henne chansen att få göra det hon verkligen vill: Ge några av de där sorgfria personerna (för det finns gott om dem i serien) rejält med spö enbart för att hon hatar hur glatt de tar sig an världen.
Men tro inte att serien därför är någon slags nihilistisk parodi på sportserier, för Teppus känslor är nog så allvarliga och serien är lika allvarlig den med. Hon är något av en antihjälte men skildrad så inkännande av Ohta att det inte går att låta bli att sympatisera med henne, trots att hon styvnackat vägrar att ta emot hjälp eller uppskatta andras vänlighet mot henne. Hon är helt enkelt avogt inställd mot världen och har inga planer på att någonsin ändra sig. Natsuos första kontakt med MMA-sporten; hennes åsikter om andra utövare är redan glasklar:
Efter hand visar det sig att Natsuo har sina skäl till varför hon känner som hon gör, och att de hon slåss mot kanske inte heller är så endimensionellt lyckliga. Vad jag verkligen uppskattar är hur Natsuos förståelse för varför hon känner som hon gör ändå inte egentligen får henne att ändra sig; den katarsis hon uppnår gör att hon till slut kan känna sig mer i balans, men spöa de andra vill hon ändå göra: Bara för att livet kanske inte enbart är elände betyder inte att hon gillar de lyckliga mer för det.
Så det är en avig serie, som till vissa delar följer kända mönster men i andra tar helt egna vägar vilket gör att den känns unik bland sportmanga. Lägg därtill ypperliga illustrationer av någon som verkligen vet hur man ska skildra de våldsamt snabba rörelserna och energin i MMA, och man får en alldeles förträfflig serie, om än den avslutas en smula abrupt (Ohta drabbades av sjukdom vilket gjorde att det blev längre och längre mellan kapitlen → serien tappade i popularitet och avslutades därför). Den är nog allra bäst för de som läst några av de mer normala sportserierna, men Natsuo är oavsett allt annat en fascinerande person. Sympatisk? Njaejo. Inte för att Natsuo någonsin skulle bry sig om vad jag eller någon annan tycker 😉