Jag vaknar vid sju, kliver upp för att skriva. Smyger ut ur sovrummet och sätter mig på soffan, den är märkligt grund vilket gör det omöjligt att landa i en bekväm position, jag får känslan av att befinna mig i ett väntrum, tänker att det är bra, ett sätt att undvika lättja, att istället bli produktiv. Den tidiga morgonen känns som en vinst, ett försprång. Jag skriver i tjugofem minuter innan jag reser mig upp och gör kaffe. Försöker imitera ett kaffemått med en matsked, ena dagen blir det för starkt, nästa för svagt. Inne i sovrummet ringer N’s alarm, det ska föreställa naturljud och kvitter, men just nu tycks fåglarna vara hysteriska. Är du vaken? undrar jag och han mumlar något jakande till svar. Jag skriver i tjugofem minuter till, äter en yoghurt med björnbärssmak och vinkar av N som ger sig av mot sina lektioner i franska.
Morgonen ska vara sval enligt väderprognosen, men luften känns fuktig och solen värmer redan. Jag springer upp från torget, förbi matmarknaden och längs havet, tar sikte söderut mot udden. Ser sandstränder och stora villor, knotiga tallar och skarpa klippor. Utsikten är bländande vacker, jag kan inte låta bli att stanna för att ta en bild, struntar i det förstör tidtagningen på mitt tröskelpass, allt behöver inte vara så noga intalar jag mig. Efter fyra kilometer vänder jag om och springer tillbaka mot gamla stan där vi bor. För varje strand jag passerar blir jag mer och mer övertygad om att jag borde ta ett dopp. När jag når vår gata skyndar jag upp för trapporna, hämtar handduk och bikini, vattenflaska och bok. Sedan tar jag sikte på vår närmaste strand, passerar båtarna i hamnen, stöter av en slump på N och hans klasskompis som har förmiddagsrast, växlar några ord och breder ut handduken i sanden. Havet svalkar, det är årets varmaste dopp och det känns efterlängtat. När jag kliver upp smakar huden saltvatten, jag äter ett knallgrönt äpple och torkar sakta i solen.
Tillbaka i lägenheten ställer jag klockan på tjugofem minuter igen. Öppnar dokumentet och skriver, tar ett par minuter paus när alarmet ringer och upprepar sedan processen. När hungern gör sig påmind äter jag upp resterna av gårdagens baguette tillsammans med en bit gruyere, lite äggröra och hyvlad zucchini med citron. Brödet har blivit segt under natten, jag sliter av det med tänderna, sätter mig vid fönstret där solen lyser in och sträcker upp benen på fönsterbrädan, låter dem värmas. Efter en snabb dusch tar jag på mig den svarta kjolen med vita prickar, ett brunt linne och läderkavajen. Väskan med datorn på axeln och de håriga ballerinaskorna på innan jag beger mig mot biblioteket. Jag var där för första gången igår och nu bestämmer jag mig för att hitta dit utan att titta på kartan, vill röra mig lite mer avspänt, så länge jag håller koll på de olika torgen går det enkelt.
Biblioteket är förvånande stort i förhållande till den lilla staden, jag går tre våningar upp och sätter mig vid ett av de långa borden framför fönstren. Grönskande träd utanför, en gata där bilar sakta ringlar fram. Jag tar upp hörlurarna, öppnar dokumenten, startar timern och börjar sedan att skriva igen. Tjugofem minuter, tjugofem minuter, allting går om jag gör det tjugofem minuter i taget, tänker jag och upprepar handlingen tills klockan är halv fem. Jag sms:ar N som är klar med sina lektioner, han sitter på torget nedanför vår lägenhet med några klasskompisar. Utanför fönstret hänger himlen djup och åskblå, det ser ut att bli regn när som helst. Jag bestämmer mig för att sitta kvar en liten stund till och skriva detta, sedan ska jag promenera hemåt, förbi torgen som börjar bli alltmer bekanta, tillbaka till porten med den blå dörren där jag bor i elva dagar till.