Shūzō Oshimi har långsamt men säkert för min del arbetat sig upp till att vara en serieskapare som jag rankar mycket högt bland nu verksamma diton. Lustigt nog, för den första serien av honom som jag försökte mig på, Flowers of Evil, gav jag upp att läsa eftersom jag inte tyckte om den, och det händer ytterst sällan. Men efter att ha läst hans Inside Mari gav jag den ny chans och gillade den då mycket mer, och på den vägen är det. När jag nu ser någon ny serie av honom litar jag på att det kommer bli intressant; obehaglig och jobbig kommer läsningen garanterat vara, men värd det till slut.
Welcome Back, Alice är en sju volymer lång serie om de tre barndomsvännerna Yohei, Yui och Kei. När serien börjar har Kei återvänt efter att varit bortrest några år, men någonting har förändrats: Kei klär sig nu som en flicka men säger att hen inte nödvändigtvis är en kvinna, hen är bara inte längre en man. Framförallt Yohei vet inte hur han ska reagera, speciellt inte när Kei dessutom är ovanligt rättfram när det kommer till sex och mer eller mindre överfaller honom i hans sovrum, och konfliktfylld inför sina känslor för Kei vänder han sig istället till Yui för att bevisa för sig själv och andra att han är en riktig man.
Om man läst Oshimis serier förut vet man att det här absolut inte handlar om någon slags romantisk komedi eller liknande. Oshimis serier är fyllda av personer som har stark ångest inför vem de egentligen är i en värld fylld av mörker och obegripliga människor, men även om de flörtar med nihilismen brukar de utmynna i någonting intressantare än det enkla budskapet att världen är skit och det ingenting finns att göra åt det. Ibland har svåra känslor inför det sexuella varit en del av dem, men aldrig i lika hög grad som i Welcome Back, Alice. Om tankar om kön var en av de bärande idéerna i Inside Mari är det här den enda allomslutande idén: Vad innebär det egentligen att vara man?
Här tecknar han sig själv som en förenklad och närmast gullig figur, men i de efterföljande volymerna tecknar han sig mer och mer realistisk allteftersom han blir mer självutlämnande, för att i de sista volymerna koppla över till rena textsidor, som här där han berättar hur han fick bukt med sin impotens efter sina första försök att ha sex:
Man kan lugnt säga att Oshimi har ett komplicerat förhållande till sex och till sig själv. Det är inte överraskande med tanke på hans tidigare serier, men det är fascinerande att få läsa hans explicita funderingar här, tillsammans med en serie som är avsedd att illustrera dem i skönlitterär form. Udda, minst sagt, att i samma bok få läsa både verket och författarens analys och funderingar inför detsamma och sig själv. Inte helt unikt i serievärlden förstås, där något liknande syns till i bland annat Chester Browns Paying For It eller den senare halvan av Dave Sims Cerebus (även om de båda till skillnad från Oshimi låter sina filosoferande texter utgöra en betydligt större andel av innehållet).
Welcome Back, Alice är inte en av Oshimis bästa serier. I den flod av manga där könsroller är huvudtema har den en helt unik infallsvinkel; om den vinkeln är bra eller inte kan man absolut ha delade meningar för liksom hans andra serier gör han det inte lätt för sig med hur han tar upp kontroversiella ämnen. Intressant är den likafullt, och ännu mer för den som undrat över vad Oshimi själv tänker om det han skriver om. För min del gör hans extrasidor här att jag känner mig lugnare tillfreds med att jag tycker om hans serier: Det som skulle kunna ses som spekulativt i dem är istället uttryck för någon som kämpar med sina egna känslor inför svåra tankar.
Kei som liten