Av någon anledning blev det senaste Spirou-albumet liggande oläst ett halvår, men i veckan kom jag mig äntligen för med att läsa avslutningen på historien som började i Spirous död. Jag var försiktigt positiv efter att ha läst det albumet, men de tveksamheter jag hade då känns betydligt mindre viktiga nu, för det här var ett riktigt bra album i den klassiska komiska äventyrsgenren som Spirou hör till:
- Visst återanvänds karaktärer lite väl flitigt från äldre album – och i det här fallet från ett av den handfull album som jag själv aldrig läst – men för min del kändes det mer som ett smart sätt att använda seriens rika historia än ett sätt att inte ta risker med en traditionell serie.
- De delar jag gillade mest i det första albumet, dvs verklighetsglidningarna, den krypande obehagskänslan av att inte vara säker på vad som är verkligt och inte, blir än mer centrala här. Som gammal science fiction-läsare och fan av författare som Philip K. Dick är det ett tema jag är synnerligen svag för.
- Manusförfattarna vågar lita på att läsarna ska hänga med i svängarna utan att behöva skrivas på näsan → ingen tid slösas bort på onödiga förklaringar där läsaren själv kan hitta svaren genom att tänka igenom vad som verkligen skett.
- Återigen är det ett verkligt lyckat designat album; jag blir hur sugen som helst på att läsa det när jag har det i handen (en eloge till svenska redaktionen som valde en annan och i mitt tycke klart bättre illustration för omslaget än det franska originalet). Lustigt nog är det nog det starkaste skälet till att det tog så länge innan jag läste albumet: Det såg så lovande ut att jag väntade på ett tillfälle när jag verkligen kände för att läsa det.
- Jag har sedan länge märkt att när det gäller sådana här riktigt långkörare till serien i den här genren så tycker jag om när bifigurer får större roller istället, och här agerar Sickan/Spip/greven helt självständigt från Spirou/Nicke och på för handlingen avgörande sätt. Nice!
Det som är mindre bra är att Schwartz i sin som det verkar iver att kanalisera den tidiga Franquins teckningsstil går alltför långt åt det hållet, med resultatet att det ser lite väl säreget ut ibland. Det är inte alls dåligt, men jag skulle gärna se att han lugnar sig lite i pastischerandet. Och jag ska också säga att mycket av det jag berömmer ovan skulle av andra (eller kanske jag själv också, en annan och sämre dag) kunna ses som minus: Återanvändningen av karaktärer, de nästan uttjatade delarna av manuset, hoppen i handlingen. För min del fungerade det, men för att serien ska fortsätta att göra det gäller det nog att nästa album – och jag håller tummarna för att gänget bakom de här två album får fler chanser – undviker gamla skurkar och gamla tider.
