Skam den som ger sig! Efter att under årens lopp ha läst en hel del serieversioner av sf/fantasy-böcker jag gillar där såvitt jag kommer ihåg alla varit misslyckade (från menlösa till rena katastrofer) så blir det ett nytt försök idag med Harry Harrisons äventyrshjälte James Bolivar DiGriz, den rostfria stålråttan, eller som han kallas i originalet, The Stainless Steel Rat. Boken ifråga, The Stainless Steel Rat Color Omnibus, samlar ihop alla 36 kapitel som ursprungligen publicerades i den brittiska serietidningen 2000 A.D. i början av 80-talet. Tre romaner (nummer 1/3/5 närmare bestämt) à 12 kapitel var, och späckade med handling.
För den som inte stött på karaktären förut är han en person med kriminellt sinnelag som verkar i den fjärran framtiden där så gott som inga brott förekommer. För att komma undan med en verksamhet som hans behöver man vara ytterst listig och påhittig, och endast Specialkåren/The Special Corps är smarta nog för att kunna stoppa honom. Det visar sig snart att kåren helt består av före detta kriminella som DiGriz själv, och han blir därför värvad för att stoppa andra som han själv. Ergo, en protagonist som får använda sina tveksamma metoder för att hjälpa de goda, och som oupphörligen stångas mot regler när kåren försöker få honom att agera 100% enligt lagen.
Så en actionkomedi med en relativt avslappnad inställning till det där med lagar, dvs så länge man inte gör något direkt ondsint är det mesta OK; till skillnad från en del kollegor vägrar DiGriz till exempel i det längsta att döda någon, oavsett riskerna. Lägg därtill en framtid med en uppsjö smarta maskiner och tingestar och en komedi av det mer satiriska/sarkastiska slaget, och det är uppenbart varför det verkade som en bokserie som gjord för tidningen 2000 A.D., hemvisten för serier som Judge Dredd.
Och apropå Judge Dredd så trodde man uppenbarligen så mycket på stålråttan som serie att Dredd-skaparen Carlos Ezquerra fick teckna serien efter manus av Kelvin Gosnell. Ezquerra tecknar som alltid trevligt och hans lätt plottriga stil passar utmärkt till den här typen av halvsjaskiga framtid. Det gör att serien är småmysig i sin mycket typiska tidiga 2000 A.D.-känsla; de som läst andra serier från tidningen från den här tiden kommer garanterat känna sig som hemma. Mycket action, inte så mycket tid för annat, allt presenterat med glimten i ögat. Tyvärr är Gosnells manus lite väl bokstavstroget, ett vanligt problem när man flyttar berättelser mellan medier, och det här känns som en serie som skulle kunnat varit mycket bättre. Harrisons romaner är flyhänt berättade men hela tiden med en för genren ovanligt tydligt inslag av humanism (Harrison var en humanist av rang) och till och med känslor (DiGriz skaffar tidigt en familj tillsammans med en ännu förslagnare omvänd kriminell) men just de delarna följde inte med lika komplett till serierna 😕
Utan att på något sätt vara en i vanlig bemärkelse bra serie är The Stainless Steel Rat ändå tveklöst bättre än de andra serierna jag länkade till härovan i all sin 80-talsglans. Serien fångar romanerna hyfsat väl (med nämnda brister) tack vare Ezquerras teckningar, och att romanerna är av det mindre ambitiösa slaget gör att glappet roman ↔︎ serie blir betydligt mindre. Sen tycker jag själv det är lite roligt med hur ofta Harry Harrison poppar upp här på bloggen: Han är en helt OK gammeldags sf-författare, men just när det gäller serier var han mer involverad med dem än andra författare från samma era. Han skrev serier som Rick Random och Blixt Gordon, han var själv inblandad i serieversionen av stålråttan, och han tecknade serier från det klassiska amerikanska serieförlaget EC. Lite av en allkonstnär alltså, och skicklig på hantverket. Jag skulle inte klassa honom som en av de allra bästa amerikanska sf-författarna, men han brukar vara pålitligt underhållande, oavsett om det handlar om action som här, strålande satir som i Hjälten (Bill the Galactic Hero), eller en tidsresande Hollywoodregissör på besök hos vikingar (Barney Tidfarares saga / The Technicolor Time Machine).