I helgen var det seriefestival på Kulturhuset här i Stockholm där det blev en hel del inköp som jag ska skriva om så småningom, men först blir det en bok som kom ut veckan innan festivalen: Brian Blomerths färgsprakande Mycelium Wassonii på förlaget Lystring:
De senaste decennierna har inneburit en smärre explosion vad gäller dokumentära serier: Biografier, självbiografier, krigsreportage, samhällskritik, och så vidare med alla upptänkliga ämnen. Vanligtvis har dessa serier varit relativt o-spännande rent grafiskt, med prosaiska teckningar som inte tar några risker. Mycelium Wassonii är också den en dokumentär serie som handlar om Valentina och R Gordon Wasson och deras intresse för etnologi kopplat till svampar, vilket blev grunden till forskningsområdet etnomykologi. Gordon är i början av deras förhållande mycket skeptisk till svampar i allmänhet och att äta dem i synnerhet, men blir omvänd av Valentina varpå de två resor jorden runt för att utforska och skriva om hur svampar påverkat människor.
Förutom matlagning (inklusive en handfull recept) handlar det mesta om psykedeliska svampar och om hur intresset för de psykedeliska effekterna gör att andra får upp ögonen för svamparna: CIA, författaren Robert ”Jag, Claudius” Graves, med flera. Utan att vare sig gräva ner sig i detaljer och kontroverser eller förminska dem (Gordon var en problematisk person som försvarade JP Morgan (Gordon var högt uppsatt i JP Morgans företag) från anklagelser om att skott sig på krig, och hans behandling av Maria Sabina som introducerade paret för hallucinatoriska svampar i Mexiko var inte vacker) täcker boken en stor del av deras gärning, och boken är i grunden en hyllning till både dem och till förtjänsterna hos psykedeliska svampar.
Och nu kommer jag till slut tillbaka till att många dokumentära serier tenderar att se rätt trista ut: Den grafiska utformningen av serien är ett fyrverkeri av färger och rörlig design som alldeles ypperligt matchar det psykedeliska innehållet. Sidorna är dränkta i starka färger med subtila nyansskillnader, och så gott som varje uppslag är designat för maximal grafisk effekt:
Människorna ser ut som vore de tagna från gamla tecknade filmer à la clownen Koko från Betty Boop, men till skillnad från de mycket avskalade och statiska miljöerna i dessa filmer (det var alltför dyrt att spendera för mycket tid på sånt) fyller Blomerth ofta sidorna till bristningsgränsen med detaljer, alla tecknade i samma runda och inbjudande stil och som det ser ut, fyllda av rörelse och liv. Och när effekterna av svamparna kickar in svarar sidorna upp mot det också:
Jag gillar alltid när någonting jag läser eller ser får mig att grotta ner mig i Wikipedia och allsköns udda webbsajter, och det gällde i allra högsta grad Mycelium Wasonii där jag efter ett tag satt och läste en artikel om hur nordstatsarmén hanterade sina inköp under amerikanska inbördeskriget. Men i ärlighetens namn är det inte manuset som är det intressantaste för det är givetvis teckningarna som är det unika. Den fysiska utgåvan är oklanderlig med utmärkt tryck av knepiga sidor (som de nyanser av svart som ibland krävs), och för den som gillar flower power-estetik är boken en guldgruva.
PS. På seriefestivalen där boken förstås såldes kunde man också köpa serier av Blomerth i betydligt större fysiskt format och det förstår jag, hans teckningar är iögonfallande som få andra, och ett större format gör också att det är enklare att studera alla detaljer 🙂