Förra helgen var det seriefestival i Stockholm, och det var lika trevligt som det brukar vara. Jag var tyvärr själv lite trött efter en segdragen förkylning så bortsett från ett kort besök på fredagens invigningsfest och en rundvandring på själv festivalen på lördagen blev det inget mer socialiserande för mig 🙁 Men jag lyckade som vanligt få med mig en bunt fanzine därifrån, även om jag som alltid i efterhand inser att jag missade minst lika många (som Pia Sjöholms Vägen som fick årets publikpris). Suck. Men jag fick med mig en hel del trevlig läsning ändå, och här kommer några korta kommentarer om fanzinen jag införskaffade.
Helena Menanda: Det var inte så
Jag gillar när fanzine verkligen känns personliga, dvs när det tydligt märks att det är någonting som knåpats ihop av en enda person. Två av fanzinen jag köpte på årets SiS var ovanligt bra exempel på det när det gäller den fysiska presentationen, och Helena Menandas Det var inte så är ett av dem. Serien är en stark liten berättelse om hur svårt det kan vara att kontrollera berättelsen om en själv när rykten går, alldeles precis lagom för just ett fanzine: Slagkraftig, inte komplicerad vad gäller handling, och trevligt tecknad.
Och sen har vi den fysiska presentationen där den som köpte fanzinet fick välja färg på vilket plastarmband som skulle integreras i omslaget på den sålda kopian (jag valde mörkröd). Charmigt i sig, och jag blev extra förtjust när jag läste serien och såg att armbandet inte var en gimmick utan ett bärande inslag i serien. Så tummen upp för en mycket bra idé och ett lika bra utförande; ett litet fanzinefynd 🙂
Fabiola : Valborg
Fabiolas minimala Valborg är det andra fanzinet vars fysiska design jag gillade skarpt. När jag säger att fanzinet är ”minimalt” avser jag både storleken och tjockleken: 6 sidor i A7-format erbjuds, och ni som läser det här har redan spenderat mer tid på min text om den än det tar att läsa. Fast det är inte menat som kritik för det här fanzinet är avsett mer som en liten godisbit än en rejäl måltid, så att prata om handlingen är det inte så mycket mening med.
Låt mig istället berömma hur gullig den lilla tidningen är, med ett extra plus för hur jag fick den: När jag köpte den lades den in i ett minimalt litet kuvert av smörgåspappertyp, och i kuvertet fick man också en ännu minimalare liten urklippt teckning på en igelkott. Så liksom Det var inte så härovan, full poäng för en väl genomförd idé, om än mycket liten 😉
Mikael Hammarberg & Johannes Torstensson: Memento III & Hammarberg och Torstensson väljer glädjen
Två fanzine där Mikael Hammarberg är den gemensamma faktorn, medan Johannes Torstensson medverkar i ett. Jag var nyfiken på att läsa Hammarbergs fanzine efter att nyligen ha läst hans bok Det jävla ordet som kom ut förra året; jag har inte skrivit om boken här på bloggen, men kortfattat kan jag säga att jag blev överraskad över hur mycket jag tyckte om den. Den är enkelt och statiskt tecknad med människor som nästan alltid ses rakt framifrån och med en handling som mestadels består av huvudpersonens löpande interna monolog med tankar om sitt liv och världen, men det blir ändå inte tråkigt eftersom Hammarberg lyckas att ingjuta så mycket känslor i sitt självporträtt.
Memento III visar sig vara en liknande historia, och skulle kunnat passat bra som ett kapitel i boken där huvudpersonen oroar sig för vad ett möte med en gammal bekant kommer innebära vad gäller minnen (hur världen ändras, vad bortglömda minnen egentligen betyder, mm). Så gillade man Det jävla ordet kommer man gilla den här, och om man inte läst honom förut är det här en utmärkt introduktion till den längre boken.
Det andra fanzinet är enligt innehållsdeklarationen på fanzinets insida ett försök av de två serieskaparna att för en gångs skull fokusera på det positiva och det som är bra (om det inte framgår av sidan härovan sprudlar de andra nämnda serierna av Hammarberg inte precis av de känslorna, och det samma gäller Torstensson som hans bok Bord för en). De turas om på sidorna där de tar upp saker som kan göra dem ledsna, men med infallsvinkeln hur man hanterar de känslorna och vänder dem till något bättre. Det fungerar riktigt bra, framförallt som kontrast mot tidigare serier, och att göra dem till ett fanzine känns passande: Innehållet är knappast det vanliga för serieskaparna ifråga, men som omväxling passar det finfint.
Hedda Agnes: Tjejlumpen & Miam
Två svartvita fanzine (med ett stänk rött) bjuder Hedda Agnes på med Tjejlumpen & Miam, båda gjorda förra året (tror jag). Tjejlumpendet har mer av en berättelse och handling när huvudperson efter gymnasiet åker till Paris några år för att leva det intellektuella ungdomslivet. Allt är som det bör, dvs en romantiskt nergången lägenhet, kulturella studier (skådespeleri), och också någon att bli kär i. Men skrapar man på ytan kanske det inte är så mysigt egentligen med mögliga väggar och gränsöverskridande lärare, och det går väl sisådär med lumpen till slut.
Miam är mer av ett typisk fanzine där en viss tack känsla ska tacklas, här hetsätande. Agnes gör det bra med hur tankarna går i negativa spiraler och hur omöjligt det är att undvika frestelsen (i det här fallet choklad), även om man vet att det kommer gå galet. Teckningarna är utmärkta med sina skarpa kontraster och hur texten integreras och blir en del av sidorna; här handlar det om expressiv handtextning och inga jämnstora typsnitt. Så två bra fanzine helt enkelt!
Niklas Pettersson: Fanzine! 2025!
Om de andra fanzinen jag skriver om överlag är fokuserade på en sak / fanzine är det här någonting helt annat. Det ovanligt omfångsrika fanzinet (32 sidor i A4-format) innehåller bland annat en utdrag från en längre serie som är en kärleksfull parodi/pastisch på gammal anime (tänk Fist of the North Star), en annan om hur det är att söka jobb i dagens Sverige, och en samling teckningar med som mixar och inspireras av bland annat anime, Warhammer 40k, och Bamse. Så inte så mycket en fristående tidning utan något som mer känns som en ögonblicksbild av vad Pettersson håller på med.
Och det är inget fel på det! Det gör kanske läsningen lite svår att uppskatta för en som jag som bara läst det här fanzinet (jag har för mig att det också fanns ett Fanzine! 2024! till salu, och eventuellt fler än så), men som en som uppskattar det fysiska formatet gillar jag när någon trycker upp även så pass lösryckta saker som här och inte bara postar dem på nätet (i princip alla seriefanzinskapare jag skriver om finns på Instagram för den som vill kika själv). Bästa inslag för min del: Den två sidor långa och ordlösa How One Piece Made Walking Cool i sin mer läsa och lediga stil.
Robin Karlsson: Lora – Trollets dotter
Resten av fanzinen idag är av en smula annan karaktär för nu kommer det att handla om skönlitteratur istället för mer eller mindre självbiografiskt (om jag nu undantar Valborg härovan 🙂 ), och förutom det första fanzinet är de alla på engelska. Först ut är första kapitlet av vad som är menat bli en längre serie i Bauer-anda där Lora, en flicka med tydligt mangainspirerad frisyr, tas omhand av ett troll. Det kan man se i ett mysigt minifanzine om 4 sidor som man fick på köpet när man köpte den längre tidningen som är den första fyra.
Det är svårt att säga någonting om en längre berättelse efter att bara ha läst tjugo sidor, men jag tycker att Karlsson gör det bra. Rytmen i berättandet och dialogen flyter på utan skavanker, och det är ärligt talat inte så lätt; jag har läst många på ytan mer professionella serier där repliker känns otympliga och onaturliga, men inte här. Teckningarna fungerar de också, men jag tror att lägga lite mer tid på dem inte skulle vara fel; faktum är att jag tycker minifanzinets illustrationer är snäppet vassare, med sina mer omsorgsfulla miljöer. Det är inte det att teckningarna i den större tidningen är dåliga, mer att jag tycker den tidigare stilen (om det lilla fanzinet tecknades först) passar Karlsson bättre 🙂
Cassandra Lindquist: Eldir
Om det var knepigt att säga så mycket om Lora eftersom jag läst så lite så gäller det i ännu högre grad Cassandra Lindquists Eldir. Sex sidor prolog (plus två sidor från mycket längre fram i serien) erbjuds, prologen till serien med samma namn som man kan hitta här. Det är slickt tecknat i en vad jag skulle kalla modern digital stil, och som en liten aperitif fungerar det med något av en cliffhanger till avslutning, inklusive lite extra text för att locka läsaren som inte finns med på samma sida på nätet där man bara kan klicka för att läsa mer.
Det är inte omöjligt att jag läser mer av serien på nätet och då kanske jag kan skriva lite mer om den för just nu har jag absolut ingen susning om vad den egentligen handlar. Aliens? Zombies? Renodlad action? Hur som, jag gillar att även webserieskapare använder det tryckta formatet för att locka läsare 🙂
Myra Hild: Folklore Creatures
Här handlar det tveklöst om den tidning som ser mest professionell ut av alla dagens fanzine. Det innehåller inga serier utan varje uppslag består istället av en illustration av ett nordiskt mytologiskt väsen tillsammans med en humoristisk stat-sida som skulle kunna varit tagen från ett spel:
Det är mycket snyggt tecknat, oavsett om det som ovan är en mer karikerad stil eller som på andra mer realistiskt (när människor syns till). Tidningen är också tryckt på högklassigt tjockt och blankt papper; det senare passar inte alla slags illustrationer men Hilds teckningar gör sig på blankt underlag.
Så elegant, småkul, och en utmärkt designad produkt. Min enda lilla invändning (och eftersom Hild är så proffsig nämner jag det även om det är en småsak) är att av de nitton varelserna återkommer två av dem varsin gång. Inte för att jag har någonting emot två versioner av skogsrået och näcken men lite udda känns det allt, speciellt som deras stats är något olika de två gångerna 😉
Mattias Thorelli: The Next Day
Som avslutning har vi det matigaste fanzinet på 48 sidor i färg, i ett format som för tankarna till en liten bok snarare än en tidning: Matthis Thorellis The Next Day. Det handlar om den första boken i en längre svit (jag tycker mig minnas att det fanns tre stycken totalt, men det kan vara fel) där vi får möta några kvinnor som lever i vad som initialt verkar vara ett vanligt kollektiv. Men små diskrepanser och underligheter smyger sig in, och kapitlet slutar är det med en osäkerhetskänsla: Är det science fiction, fantasy, eller subjektiv verklighetsskildring som pågår?
Det här är inte alls dumt med precis lagom blandning av oförklarade detaljer som för personerna i serien framstår som självklara, à la sfären på sidan ovan, och relationsproblem som kanske (inte) är relaterade till det mer oförklarliga. Jag blev sugen på att läsa resten av serien, så med lite tur får jag chansen på nästa Serifestival 🙂
Och det var allt! Jag fick också med mig en hel del icke-fanzine som jag ska ta och läsa och recensera senare, som den första volymen av den svenska utgåvan av Nausicaä. Men först måste jag se till att helt bli av med den där %&*# förkylningen som inte riktigt vill ge sig av → jag har i övrigt bara orkat med att läsa bra underhållningsfluff (som Komi Can’t Communicate), titta på dito TV-serier (som Murderbot), och spela inte alltför komplicerade spel (avslutade just för första gången Final Fantasy II som var både oväntat lätt och kul), så jag ser fram mot någonting rejält att sätta tänderna i.
