Jag har officiellt gått på sommarlov nu. Om 1,5 vecka skulle jag ha börjat mitt extrajobb som vårdbiträde på ortopedavdelningen där jag sedan hade tänkt arbeta fram till att sista terminen av min grundutbildning börjar i augusti. Men för ett tag sen när jag mådde som allra sämst och hjärnan var som allra grötigast och pulsen som allra högst var jag tvungen att dra i den där kända handbromsen. Det kändes helt osannolikt jobbigt att tugga i sig att jag faktiskt inte klarade av något jag sagt att jag skulle göra men det gick bara inte att låtsas att detta nog skulle bli bra om jag bara försökte lite till. Det här året har varit ett år av många nya lärdomar och insikter. Imorgon är det ett år sedan pappa dog och det känns som de långsammaste och snabbaste 365 dagar som någonsin passerat. Hjärtat och hjärnan har kanske inte helt hunnit med.
Nu kommer en sommar av att hitta tillbaka till lite mer glädje, enkelhet, kanske även lite kreativitet och kärlek. Jag vill ha vänner och barnen och Andreas och mig själv. Bada även när det är kallt och hoppa från hopptornet. Fira både en sjuåring och en 70-åring. Ha Wendy hos oss, måla golvet i vardagsrummet på landet, gräva ett trädgårdsland, hitta lika mycket kantareller som förra året, cykla flera mil och blanda perfekt negroni i flortunna glas.
Ber om ursäkt att det är så mycket moll här. Lovar nästa inlägg är om något helt annat än mitt sköra sinne.