Det har varit mycket dåligt med japanska serier översatta till svenska ett längre tag, men idag tänkte jag skriva några ord om en riktig klassiker som nu börjat översättas: Hayao Miyazakis Nausicaä från Vindarnas dal. Det handlar om den första boken av fyra (om jag räknar rätt på sidantalet) utgiven på förlaget Cobolt, översatt av My Bergström, och i ett något större format än den sedvanliga mangastorleken.
Men innan jag skriver mer om serien som sådan blir det några ord om dess bakgrund. Att kalla den klassiker är egentligen någonting som kräver en brasklapp för det är egentligen inte mangan Nausicaä som är den givna klassikern utan filmen med samma namn, den film som var den som sedan ledde fram till grundandet av Studio Ghibli. Hur de två hör ihop är en smula komplicerat: Serien påbörjades innan filmen, men Miyazaki tog en paus i serieskapandet under produktionen av filmen, och sedan fortsatte han att ta långa pauser varje gång han låg bakom en ny film. Resultatet var att serien tog tolv år att bli klar och att filmen därför innehåller en mycket kortare version av berättelsen, och en version som också avviker en del i ton jämfört med hur serien och Miyazakis egen filosofi utvecklades under tiden. Så även om man sett filmen ska man alltså inte tro att serien kommer sakna överraskningar; faktum är att slutet på serien har mer likheter i tonfall och vad jag skulle kalla filosofi med filmer som Prinsessan Mononoke än Nausicaä.
Nausicaä är den enda längre serie Miyazaki gjort, och han skriver själv i en kort essä i boken att han hoppas att han ska kunna avsluta berättelsen (essän skrevs under en av de där pauserna) även om han insett att han inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik mangaskapare. Jag håller delvis med om vad han skriver, för i jämförelse med hans filmer från samma tid är serien mer osäkert berättad i början. Det finns gott om exposition och infodumpar där världen, människorna och miljön beskrivs, och för att vara en manga är det ovanligt stora textmängder. Lustigt nog, för i sina filmer visar Miyazaki upp ett mästerligt sinne för att berätta i bild utan förklaringar (och ibland blir det nästan väl mycket mystik och svårförståeligt i filmerna), dvs den raka motsatsen mot hur hans berättande i serieform görs. Teckningarna, inspirerade som de är bland annat av europeiska serieskapare som Moebius, är vackra från början men precis som manuset innehåller de ibland alldeles för mycket detaljer som kan göra dem smått plottriga, och mixen av inspirationskällor ser ibland lite egendomlig ut, som när typiska manga-poser poppar upp i den annars rätt så realistiskt skildrade världen.
Men Miyazaki är alltför hård i sitt omdöme om sig själv, för efterhand skakar serien av sig de här problemen. Manuset får stadga utan att överge sina ambitioner med en handling som är långt ifrån den enkla gott mot ont som annars är vanlig inom fantasy; här har vi multipla fraktioner, alla med agendor som åtminstone delvis är förståeliga. Teckningarna blir mer självsäkra och helgjutna när Miyazakis hittar sin egen stil och vågar gå sin egen väg. Jag anar att hans självförtroende har blivit bättre efter alla framgångar på filmduken, och att han därför kunde göra serier precis som han själv ville.
Det här är alltså en serie som till en början kan kännas lite klumpigt berättad jämfört med hans filmer, och med vad som verkar vara en relativt traditionell fantasy med en prinsessa med magiska krafter som måste rädda världen från undergången. Men om man bara ger den lite tid blir den något mer än så: En mycket vackert tecknad ekologisk science fiction-historia om människans förhållande till världen, vårt ansvar för densamma, och tunga filosofiska spörsmål som huruvida ändamålet helgar medlen, om plikt och lojalitet, och annat. Dessutom är den rejält spännande när den får upp farten i de kommande volymerna; när den här boken slutar har berättelsen knappt börjat, även om det mesta av filmens handling redan täckts.
Om det inte redan framgått tycker jag alltså att det här är en mycket bra serie, och bättre blir den i de kommande volymerna (del 2 är utannonserad till i höst). Den kan vara en gnutta trög i början (inklusive replikerna som låter relativt högtravande i början för att sedan bli mer naturliga), men skenet bedrar 🙂
