Hm. My Housemate Sano-kun Is Just My Editor är en lättsam komedi om författaren Shinomiya. När serien börjar lever han ett eremitartat liv: Han är dålig på att städa, han kan inte laga mat, och han är allmänt asocial. Det går ut över hans författande, så hans mycket ordentliga redaktör Sano bestämmer sig för att hjälpa honom och flyttar därför helt sonika in hos Shinomiya. En Omaka par-setup alltså, och vad som följer är fem volymer där de två långsamt vänjer sig vid varandra, och där Shinomiya kommer ut ur sin kokong tack vare Sanos omsorg.
Som sagt, en komedi där en del av humorn är hur olika de två är som personer men ändå bor ihop, men oftast bygger komiken på hur deras relation mer och mer tar formen av en kärleksrelation, trots att ingen av dem någonsin säger någonting om det:
Jag blev om synes tillräckligt lockad av beskrivningen av Nozomi Udas serie för att läsa den, men tyvärr tycker jag inte den lyckas så bra med vare sig komedin eller de små stråk av allvar som också finns, som beskrivningen av varför Shinomiya levt så tillbakadraget. Problemet för min del är att serien aldrig vågar ta ut svängarna: Komedin är för försiktig, teasandet om att de två kanske håller på att bli förälskade utvecklas aldrig ens en gnutta, och de där allvarliga inslagen klaras av alldeles för lättvindigt för att jag ska kunna bra mig Teckningarna är för generiska för att rädda läsningen, så det blir en tumme ner från mig; om serien varit längre vete tusan om jag skulle brytt mig om att läsa klart den. Men jag hann inte riktgt tröttna på den helt, så, well, tja.