Den här hösten och vintern har jag och Johan behövt pyssla om varandra lite mer än vanligt. Det har varit sjukhusbesök hit och åkommor dit. Vi har fått ställa in grejer, passa upp på varandra. Inget allvarligt men ändå ont och jobbigt.
Jag har fått öva mig på att vara tålmodig och snäll. Johan brukar skämta om att jag ogillar lata människor, och det är såklart inte sant, men det är heller inte heeelt osant. Jag vill helst göra saker på ett effektivt och konstruktivt sätt, jag vill att det ska hända grejer, jag vill att det ska finnas en framåtrörelse, och sånt kan man inte kräva av någon som ligger nere för räkning.
Jag = trevlig person 🙂
När det finns en tydlighet ställer jag in allt, följer med till sjukhuset, handlar proviant, drabbas av en akut liksom brinnande känsla av att vilja SKYDDA och hålla om. Men jag är dålig på det där mer vaga mellanläget. Förklara för mig, hur mår du, är du sjuk eller är du inte det? Ska vi åka hem från festen eller inte! Ska vi ringa 1177! Va!
Jättetrevlig!
Men! Jag övar mig. Ett handfast tips som jag fick av Moa var att erbjuda nya sängar för den som ligger hemma och är sjuk. Den sjuke ska kunna färdas mellan olika sköna platser, för att få en känsla av fräscht och nystart. Man kanske bäddar rent i sängen. Man kanske gör lite extra skönt i soffan. Man kanske sträcker ut lakanen i sängen igen, byter ut vattnet i vattenglaset, tänder sänglampan och puffar upp kuddarna.
Att erbjuda nya sängar. Det är det mest konkreta pyssla om-tipset jag fått. Och jag behöver uppenbarligen sådana.
Läs också:
Bra chill/dåligt chill