Jag fyllde trettiotvå år igår. Jag ägnade också 70 % av gårdagen till att sova, ungefär. Som jag nämnde tidigare så har en oinbjuden sten flyttat in i min njure och i måndags var det dags att spränga den. Lyckad sprängning men kanske inte den bästa uppladdningen för en födelsedag.
Att sprängas tar tydligen på krafterna
…så att sova i soffan var då det bästa sättet att tillbringa en rykande färsk trettiotvåårsdag på. Men, på kvällen fick jag sällskap i soffan av min älskade familj som kom sjungande med en kalasbricka full i både paket och tårta, så en fikastund i soffan blev ett himla mysigt firande av dagen ♡
Någon brakfest har det ju då inte varit här i Villa Gråbo som förstått, men under helgen hade vi ett lugnt kalas med några av de närmsta, där jag blev bortskämd med både Stoffs vackra samlingsljusstake Nagel (är besatt och vill ha den överallt här hemma, går att pryda även med vas och skål), blommor och en hel del slantar. Och ser ni den fina klockan? Så liten, nätt och alldeles underbar liten detalj att pryda handleden med, så himla glad i den.
Fick även en så fin (otroligt festligt inslagen i både enhörningar och sidenband) present av våra vänner på Aspåsvägen, en inbunden målarbok med sagolika bilder. De tyckte att det var ett lagomt pyssel att roa sig med dagar som dessa, gullig tanke. Och på tal om gullig, titta på lilltavlan!
Min fina Milton som broderat på slöjden ♡ Han hade frågat fröken om det var okej att ta med den hem en vecka tidigare (annars ska färdiga alster hänga kvar en vecka för att inspirera andra) och fick slå in det på plats. Tänk att jag får fylla hemmet med tavlor som mitt egna barn gjort själv på slöjden, nyp i armen.
Titta här vilken fiffig, liten present här då! Mitt föralltid favoritalbum, i miniformat. Plockar man ut den lilla skivan och lägger den mot telefonen så öppnas Spotify automatiskt och spelar Veronica Maggios album Satan i gatan. Fiffigt, ett ordval som passar den 32åriga lilltant som jag är och albumet, det kommer alltid påminna mig om min tid som den 20-någonting-lilltant jag var då när Maggio turnerade runt med det albumet, underbara minnen.
Till sist, den lilla nötformade rackarnen som numera är sprängd och malen ner till smått gårdsgrus… Känns lite smått orealistiskt när man kissar rödvinsfärgat blandat med små stenar, att det kommer inifrån mig? Nu väntar en utredning som kanske kan ge svar på varför stenen flyttade in i min njure. Men så länge ska denna nyblivna trettiotvååring hiva i sig vattenmängder och fortsätta på sin stensamling ett tag till.