Hoppa till innehåll

Tananarive

Tananarive

Idag blir det en bok som på något sätt försvann i bokhögarna; jag brukar försöka vara noggrann med att faktiskt läsa alla böcker jag köper innan de försvinner in i hyllorna, men den här hamnade där och det var inte förrän jag fick syn på den efter min flytt i höstas som jag kom ihåg att det aldrig blivit av att läsa den. Så, några ord om en bok från 2022: Tananarive av Sylvain Vallée (manus) & Mark Eacersall (teckningar).

Om jag skulle kortfattat beskriva Tananarive så skulle jag säga att det är en mix av en roadmovie och Akira Kurosawas Ikiru, med teckningar påminnande om en något förenklad François Boucq. Vi får följa Amédée, en pensionerad jurist som drabbas av en livskris när hans närmaste vän plötsligt avlider, en vän som alltid varit en förebild för Amédée med sina berättelser om ett liv fyllt av äventyr och fantastiska erfarenheter. Amédée har däremot aldrig gjort någonting äventyrligt utan levt ett stilla liv, men när det blir komplikationer med arvet efter vännen bestämmer han sig för att försöka reda ut härvan vilket gör att han för första gången någonsin (eller åtminstone på länge, det finns en del små tecken på att han en gång i tiden var en annan än den han är idag, som hans gamla bil) måste försätta sig i nya situationer och möta helt nya människor.

Det är en stillsam historia om hur en äldre man försöker hitta någonting som ger mening till hans liv på äldre dar, med lika stillsamt humoristiska inslag när hans trevande försök att leva ut det stora äventyret à la alla actionfilmer han sett krockar med det verkliga livet där försök att spela tuff inte alltid fungerar lika bra som på vita duken:

Jag måste säga att det här är en riktigt trevlig liten bok. Den har en huvudperson som inte följer de gängse mallarna för huvudperson, och att följa hans lugna och den för andra lättviktiga men för honom själv extremt allvarliga uppgörelsen med sitt liv och med minnet av sin vän är både underhållande och på sina ställen smått gripande. Att göra odramatisk skönlitteratur fängslande är inte det lättaste, så en eloge till Vallée & Eacersall för det 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *