Jag tänkte att nu när jag läst klart Peter Bagges Hate Revisited! så borde jag nog skriva några korta ord om mina tankar. Inte för att jag tänker så värst annorlunda om den jämfört med när jag bara hade läst första numret, men några (halvnya) tankar har jag iallafall 🙂
I det stora hela står sig omdömet: Bagge är inte i närheten av de komiska höjdpunkterna från originaltidningen Hate, och hans teckningar är minst sagt svajiga både i linjer och anatomi. Men jag har mer förståelse för poängen med miniserien, nämligen att visa upp hur det gick för alla medlemmar i ensemblen efter att Hate avslutades. En del har vi redan fått läsa i de sporadiska tidningsnummer som kommit under åren, som ett antal Hate Annuals med mera, men här får vi en samlad genomgång av Buddys familj och hans vänner.
Det är nästan så att bristen på humor känns medveten (om den nu inte hade märkts så tydligt i alla andra senare Bagge-serier). Buddys sarkasmer har till och med han själv tröttnat på så till den grad att när han nu ändå ibland automatiskt kläcker ur sig någon sådan blir hans omgivning mest bara resignerat småsura, och själv ber han omedelbart om ursäkt. Alla andra har också växt upp och lugnat ner sig, så där det tidigare överflödade av kaotisk energi vilket drev serien framåt är nu de flesta på sin höjd gnälliga istället för att genast explodera. Det finns smärre undantag, som – givetvis – Buddys lillebror Butch som är en testosteronstinn bomb som garanterat kommer explodera någon gång i framtiden:
Över lag har det gått ungefär som väntat för alla: Buddys mamma är en Trump-dyrkande pensionär, Babs ensamstående mamma, Junior som redan nämnts en drifter med en mycket obehaglig karaktär, och så vidare. Jag har lite svårt att förstå varför Valerie skulle vara i en relation med George, men det är iofs praktiskt för historien eftersom Bagge därmed kan klara av alla f.d. rumskamrater i ett svep 😉
Att få reda på ”Hur gick det sen” är alltid lockande, och på det sättet är Hate Revisited! inte så dum för de trognaste fansen; för egen del är jag glad att Leonards plötsliga död i den ursprungliga tidningen till slut faktiskt togs upp eftersom det alltid känts lite udda att den inte spelat en större roll. Stämningen påminner en hel del om den i T2 Trainspotting där det galna gänget träffas igen många år senare; det är bara synd att det i båda fallen handlar om original där energin och just det galna var en stor del av det som attraherade, så uppföljare där alla lugnat ner sig är kanske inte det roligaste jag kan tänka mig.
