Efter att det gått ett drygt decennium sen jag senast skrev om (och, tror jag, läste) en Mark Millar-serie har jag gett honom en ny chans i och med att hans långkörare Jupiter’s Legacy avslutades förra veckan. Jag har minst sagt varit skeptisk mot hans serier genom åren men två saker har fått mig att då och då läsa honom trots allt: Han lockar ibland till sig utmärkta tecknare, och han kan komma på en del bra idéer (som han dessvärre sen ofta visar sig vara usel på att fullt ut utnyttja). Och åtminstone på en punkt visste jag att serien skulle leverera eftersom den utmärkta tecknaren Frank Quitely var inblandad när serien startade.
Så, vad är Jupiter’s Legacy för en serie? Som så ofta när det gäller Millar handlar det om superhjältar, och givetvis inte om den gamla typen där goda hjältar slåss mot onda utan där gränsen mellan superhjälte och superskurk är mycket suddig. Här startar superhjältefenomenet under den stora depressionen på 30-talet då en grupp amerikaner färdas till en okänd ö där de får superkrafter i syfte att rädda världen. De får i sin tur barn som även de har superkrafter, och därmed dras världen in i en virvelvind av händelser med närmast gudaliknande varelser som strider inbördes om makten och om vad som ska göras i världen. De vanliga superhjälteseriekonfliktytorna, dvs Superman som vill följa lagen, Batman som vill tvinga världen att bli bättre enligt hans egen moral, och superskurkar som enbart vill få det bättre själva, bubblar till ytan, men givetvis eftersom det är en Millar-serie blir konflikterna extrema med mord, superhjältediktaturer1, och hela världen som insats. I bakgrunden puttrar också en fråga som behöver besvaras: Vad hände egentligen på den där ön, och varför?
I mångt och mycket är det här en typisk Millar-serie, och i mitt tycke en av hans bättre. En sak han ofta lyckas med och så även här är att han vet hur man berättar en historia utan krusiduller och utan att tappa bort sig på vägen. Det kanske inte låter så imponerande, men det finns alldeles för många serieförfattare som inte klarar av den grundläggande saken. Här hålls den röda tråden spänd serien igenom, med de eskalerande konflikterna mellan huvudpersonerna som spänner över generationer (serien utspelas över mer än 100 år), samtidigt som det är tydligt att någonting måste ske angående den där ön, och när det slutligen visar sig vad det handlar om är det passande storslaget. Så intrigens upplägg och uppbyggnad fungerar fint.
Däremot fallerar serien på ett annat typiskt Millar-sätt, nämligen när det kommer till personskildringen. Millar är mindre våldsam än vanligt här vilket jag uppskattar (dvs, det finns bara några enstaka splatterscener, även om många miljarder människor stryker med under seriens gång), men han har förtvivlat svårt att få mig att bry mig om karaktärerna. Det spenderas för lite tid med att bygga upp deras personligheter, och han faller ofta tillbaka på att skildra arketyper istället för individer, så när det är meningen att jag ska känna för någon som råkar ovanligt illa ut är det svårt när jag inte ser dem som en människa utan som av typ av människa. Att serien utspelas över så lång tid och i en värld där vem som helst när som helst kan dödas gör också sitt till i mitt minimala engagemang; någon jag spenderat bara en handfull sidor med där de huvudsakligen poserat som superhjälte kommer jag inte sakna nämnvärt2.
Därtill finns ett problem med personskildringen som till lika delar beror på manus som teckningar: Quitely tecknade den första tredjedelen av serien3 och han vet hur man tecknar människor så att de går att känna igen som individer, men den samling av tecknare som tar över efter honom har det svårare på den fronten. Tecknarna byts flitigt vilket gör att en person kan vara svår att känna igen i sina olika versioner, och när manuset som sagt spänner över generationer där superhjältenamn ibland ärvs och handlingen rör sig fram och tillbaka i tiden blir det ibland mycket svårt att förstå vilken Lady Liberty det egentligen är som vi ser på sidan. Det finns också i mitt tycke lite för många karaktärer som Millar vill att jag ska komma ihåg, med tanke på hur kortvariga de ibland blir; serien hade tjänat på att fokusera mer på färre personer tror jag.
Trots att serien alltså tog mer än tio år på sig att komma ut tycker jag att Millar stressar och slarvar lite väl mycket med detaljerna ibland. Några av de ursprungliga huvudpersonerna försvinner helt ur handlingen utan förklaring, i de avslutande albumen dyker det upp helt nya konflikter som känns underutnyttjade innan handlingen måste avslutas, och en del dramatiska skeenden hoppas över helt. Ett typiskt exempel på det sistnämnda är den kärlekshistoria som är relativt central i ett av albumen, där nästföljande album helt simpelt börjar med en sida där det står ungefär ”Som alla romanser höll den givetvis inte, och de skiljde sig efter några år och hon gifte om sig många gånger”. Den här för personerna uppenbarligen (med tanke på vad som hände både innan och efter) fundamentala händelsen hoppar Millar alltså helt över, kanske på grund av att den inte hade några coola superhjältescener utan bara trista vardagliga känsloscener, någonting han som sagt är ointresserad av ¯\_(ツ)_/¯.
Men trots ganska stora invändningar är det här en helt OK serie, och ibland bättre än så. Man måste stå ut med Millars sätt att skriva serier, som att han ibland lånar väl tydligt och klumpigt från andra källor (exempelvis Miracleman), att han är långt ifrån en mästare vad gäller att skildra tredimensionella personer (och då har jag inte ens nämnt att han faktiskt lyckas skildra kvinnor ännu sämre än män), med mera, och istället uppskatta att han kan skriva en spännande actionhistoria. Originell är den inte, framförallt inte om man läst andra serier av honom tidigare, men i genren Mark Millar-serier står den sig väl 🙂
- Det är lite knöligt med terminologin här. Ordet superhjälte betyder (tycker jag) både en hjälte med superkrafter, men också en godtycklig person med superkrafter. Mao, en superskurk kan också kallas superhjälte när man pratar om konceptet som sådant. Därmed ordet superhjältediktatur där diktatorn inte precis är en hjälte, ordet till trots. Men jag kanske är ute och cyklar här 😉 ↩︎
- Jag är kanske lite väl hård här, för Millar spenderar för att vara honom ovanligt mycket tid i den här serien på mer intima scener, utan action. Men i mitt tycke lyckas han ganska dåligt på den fronten, och mycket av det beror just på att personerna för mig framstår som arketyper snarare än människor. ↩︎
- För den som vill läsa serien gäller det att vara uppmärksam vad gäller ordningen. Den första utgåvan av samlingar följer hur serien ursprungligen publicerades, dvs där de två första samlingarna tecknades av Quitely och som huvudsakligen utspelas i nutid och där bok 3-4 som utspelas under 30-60-talet. Den nyare utgåvan, Netflix-utgåvan (Netflix köpte rätten till serien och gjorde en säsong av en TV-serie baserad på den), numrerar däremot albumen i den ordning de utspelas. Jag rekommenderar definitivt att man läser serien i den ursprungliga ordningen, dvs med Netflix-albumen 3 → 4 → 1 → 2. Album 5, som utspelas i framtiden (och det kommande albumet nummer 6) har samma nummer i båda utgåvorna. Om man vill läsa mer om ordningen så rekommenderar jag den vanliga sajten för sådana frågor, dvs https://www.comicbooktreasury.com/jupiters-legacy-reading-order-how-to-read-mark-millar-and-frank-quitelys-comics-series/ ↩︎