För den som läst översatt manga länge är Sanpei Shiratos The Legend of Kamui välbekant. Några volymer kom ut under den första vågen av mangautgåvor i USA runt 1990, och det skrevs en hel del om hur revolutionerande och originell den var. Själv var jag tyvärr inte alls så imponerad kommer jag ihåg; jag läste serien, tyckte den var sådär och mest kändes som en lite sämre variant på Lone Wolf and Cub, och jag har aldrig läst om den även om jag fortfarande har kvar böckerna.
Men under åren som gått sedan dess har jag blivit mer nyfiken på serien. Delvis eftersom jag märkt att jag verkligen gillar en hel del av de äldre japanska serierna i takt med att de översatts, delvis på grund av att jag insett att den serie som översatts inte var den serie som alla lovordat utan istället en mycket redigerad spinoff. Kamui har en komplicerad utgivningshistoria med spinoffs, fortsättningar på huvudserien, med mera, och inte blir det lättare eftersom den amerikanska utgåvan bara var ett urval kapitel från spinoffen. Det var inte så ovanligt vid den här tiden att förlagen hoppade över episoder som de ansåg var för tråkiga för de engelskspråkiga läsarna, och vad det i praktiken innebar var att actionserier som Kamui (och i ännu högre grad Lone Wolf and Cub) enbart representerades med de allra mest actionfylld sekvenserna medan mer stillsamma och stämningsskapande kapitel kapades1. När Lone Wolf and Cub äntligen kom ut komplett på engelska steg den i min bedömning från en OK actionserie till någonting betydligt mer än så, så därför var det bara att ge Kamui chansen också, nu när förlaget Drawn & Quarterly ger ut den i tio planerade volymer.
Några ord om handlingen innan jag går in på vad jag tycker om serien: Kamui utspelas på 1600-talet i det extremt rigida feodala Japan, med en protagonist som hör till den lägsta kasten, de utstötta, dvs en burakumin (även om den termen inte används här, till skillnad från i serier som exempelvis Bloody Stumps Samurai). Han kan inte acceptera hur människor delas in i klasser från födsel vilket gör det i praktiken omöjligt att leva ett fritt och bättre liv, och serien skildrar hur han och människorna runt honom ständigt pressas att anpassa sig till systemet, ofta med tragiska följder.
Därutöver är det en klassisk ninja-serie vilket också är så jag minns den från min tidigare läsning, men lustigt nog syns det inte till i den här första volymen. 600 sidor är den, men det dröjer länge innan Kamui ens dyker upp, och då som en mycket ung och vildsint pojke. Shirato tar god tid på sig, som all den tid som spenderas på scenerna om en vit vargvalps uppväxt, andra naturskildringar, och ögonblicksbilder från samhället Kamui kommer att växa upp i. Jag tycker det är strålande gjort för att ge en helhetsbild av det dåtida samhället och världen, och att det sätter förväntningarna: Det här är inte ninja-action utan någonting helt annat.
Vad detta andra är är en serie som fokuserar på det feodala samhället och hur nedbrytande det är för alla inblandade. Kamui familj och vänner har det givetvis värst eftersom de befinner sig på botten av stegen, men Shirato bryter själv då och då in i berättelsen via textplattor där han poängterar att även de som är högre upp är lika hårt kontrollerade, med allt det innebär. Han är också tydligen med att systemets inbyggda rasism inte bara är någonting slumpmässigt utan högst medvetet från de allra högst upp: Om man ser till att varje klass ser ned på de som befinner sig under dem blir det mycket svårare att skapa den samhörighet som krävs för en revolution. Shirato var en uttalad marxist och det är den marxistiska historieanalysen som skiner igenom här, och den gör serien till någonting udda och fascinerande med sin mix av historiefatalism och action.
Men den action som syns här är sällan av den typ jag vanligen tänker på när det gäller ninja- och samurajaction. Det handlar mer om fruktansvärda straff för de som inte följer lagarna, desperata handlingar på grund av svält och misär, och några mer regelrätta dueller med en blandning av skicklighet och realistiskt fumlighet. När personer dör är det givetvis en tragedi för de anhöriga, men inte nödvändigtvis en följd av en dramatisk scen; oavsett hur viktig personen varit i serien kan en död likafullt ske i bakgrunden eller i glappen mellan kapitel eftersom det oftast är oundvikligt med tanke på hur samhället fungerar och därför inte oväntat.
Jag anar att när Kamui vuxit upp kan det bli mer av traditionell handling, men jag är trygg i förvissningen om att det kommer att bli läsvärt, för om det inte framgått ännu så är det här en oändligt mycket intressantare serie än den jag läste förut, och det är inte bara på grund av cliffhangers som avslutar volymen som jag väntar med spänning på nästa bok 🙂
- Humorserier som Maison Ikkoku tappade istället kapitel som ansågs alltför specifikt japanska, dvs med hänvisningar till japanska seder, högtider, med mera. ↩︎