En äldre man håller upp porten för mig och jag tänker att om han bor där så måste han hålla upp den ofta för sådana som jag. Kvinnor i tjugo-, trettio-, fyrtioårsåldern, på väg över gården, till samma mottagning men med olika behov. Det är en märklig känsla att så tydligt tillhöra en grupp, ett demografiskt kluster.
Kvinnan jag bokat tid hos har kortklippt hår färgat i en kopparröd nyans. Hennes utstrålning är lättsam, men tonen rak. Jag placerar mig på en av de röda stolarna i det lilla besöksrummet, en barnteckning på väggen, ett medicinskt diplom fäst med knappnål. Jaha, säger hon och läser på sin skärm där jag försökt att sammanfatta mitt ärende i den lilla rutan som fanns vid tidsbokningen. Det finns en jättebra hemsida, fortsätter hon och skjuter över ett blågrönt visitkort med en adress på, den får du gärna tipsa dina vänner om. Sedan visar hon ett diagram och säger med ett leende att min bästa tid var för femton år sedan. Jag tittar på kurvan på skärmen och ser hur den dalar brantare nedåt än börsen de senaste dagarna. Min placering är en negativ utveckling, ett fall. Allt är bara tid och pengar numera.
Mycket av det hon säger är saker som jag redan vet men valt att stoppa in i ett fack långt bak i huvudet någonstans bara för att älta under sömnlösa nätter. Information som är svår att göra något med, beslut som tycks gigantiska att ta. Jag vill tänka att ålder bara är en siffra, att jag fortfarande blir leggad på systemet ganska ofta, att min maxpuls motsvarar en 16-årings och alla mina barnsliga beteenden, visst måste de betyda något väl? Men ingenting av det hjälper nu.
Hon har ett sätt att uttala cykel som om det vore fordonet och jag ser framför mig hur något rullar iväg i allt högre hastighet. Alla formuleringar som kommer ur min mun är rationella och sakliga, men jag känner mild panik inombords. Jag tänker att hon måste vara så trött på kvinnor som jag, som vill ha allt på vårt sätt och kunna planera livet in i minsta detalj. Efter att hon spänt manschetten runt min arm och konstaterat att blodtrycket i alla fall är bra går hon med på att skriva ut femton kartor till, men, säger hon med ett skratt, frågar du mig tycker jag att du ska strunta i att hämta ut dem. Jag mumlar något om att vi får se och reser mig från stolen.
När jag går därifrån känner jag mig som ett däggdjur. Om tre dagar fyller jag år och rasar ytterligare i statistiken. Ute på gatan tar jag upp telefonen och ringer N som svarar med lugn röst.