I ett mini-avsnitt av Café Bambino pratar de om tips. Om att ge dem och få dem och hur de både kan hjälpa och stjälpa oss. Jag lyssnar med stort intresse och kan inte låta blir att fastna i tanken kring att magkänsla tycks bli allt mer sällsynt idag. Allting ska tipsas, listas, adlinkas och optimeras. Varje val vi gör ska vara noga underbyggt och konsumtionen av något tråkigt, dåligt eller fult måste undvikas till varje pris.
Jag faller själv ofta i fällan. Min telefon är full av listor på böcker jag vill läsa, recept att laga och platser som kan besökas. Jag delar gärna med mig av bra låtar att lyssna på eller saker som inspirerar mig. I den här bloggen dyker det då och då upp tips (men förhoppningsvis inga direkta köpuppmaningar) och jag känner själv hur jag hela tiden balanserar på den smala tråden mellan instruktion och inspiration.
Varje gång jag öppnar min Spotify-app levererar den en algoritmstyrd spellista utifrån tidpunkt, humör och genre, men när jag väl lyssnar på den inser jag ofta att det här inte är det jag vill höra. Det känns för slätstruket, det är samma typ av låtar hela tiden, en handfull artister som repeteras, det händer inget i mig. Jag tänker tillbaka på en av de musikupplevelser som jag minns bäst. Det var en jättekonstig frijazzspelning med en indisk flöjtspelare som jag gick och såg med min gymnasieklass och jag förstod verkligen ingenting, men den gjorde avtryck.
Överallt omkring mig ser jag folk göra digitala färganalyser för att förstå vilka exakta nyanser de ska klä sig i, med ambitionen att se så bra ut som möjligt. Rädslan över att framstå som glåmig, kontrastlös eller bara inte helt optimal tycks plötsligt vara enorm. Istället för att själv känna efter vilka färger vi gillar, vad vi dras till eller tycker vi är fina i, ska vi nu förhålla oss till en färgkarta med olika nyanser av turkos, korall och magenta. Det är ännu ett område där vi kan sträva efter optimering istället för kreativitet.
Några dagar efter lyssningen på podcasten kommer jag på mig själv med att längta efter att gå mer på känsla. Att gå in i en bokhandel och svepa över omslagen, plocka upp något som verkar intressant och låta det följa med hem. Att välja ett plagg som är i helt fel färg för min huds undertoner men som känns snyggt och kul. Att trilla in på en restaurang som ingen tipsat om men som bara ligger där rakt framför mig när jag är hungrig. Kanske är det inte årets absolut bästa upplevelse, men allt kan ju inte vara det, det kan ge mig något ändå.
Det sista jag gjorde i mitt förra inlägg var att fråga om Antibes-tips och jag ångrar mig redan. Som tur var fick jag inte så många och det talar för att jag ska träna min magkänsla. Strosa omkring, gå in där det lockar, kanske hamna på en obegriplig frijazzkonsert, långt ifrån algoritmernas uträknade plan. Som en liten motståndshandling till det enorma tipssamhället.