Det är en välsignelse att kunna sova intill en vän, utan att ligga och oroa sig för att man stör.
Att vakna bredvid en tom kudde och veta att hon redan är uppe. Hitta henne i sällskapsrummet där hon sitter med böckerna, datorn och hörlurarna, innesluten i sitt arbete. Hon ler mot mig men vi pratar inte än, snart äter vi frukost tillsammans och då kan vi snacka.
Men också läsa tidningen i tystnad.
Men också sitta på en uteservering och dricka öl och garva åt något dumt. Också tycka olika, jag håller inte med dig, nu blir jag nästan provocerad. Också göra planer för nästa resa vi ska göra ihop. Vi kallar dem skrivresor eftersom vi ägnar hela dagarna åt att sitta i olika rum med våra texter, men vi vet båda två att de också är resor vi gör för att få umgås, bara vi.
Jag gläds åt att vi har utvecklat ett sätt där vi kan vara ifred i varandras sällskap.
Och i nästa stund umgås med allt vi har.
Jag tror, när jag tänker efter, att det två sista sakerna är precis vad jag önskar av en nära vänskap.