När det gäller sportmanga finns det några givna klassiker: Ashita no Joe med det mest klassiska av alla slut (en serie jag älskade när jag läste den i scanlation och som precis börjat komma ut i en tyvärr fruktansvärt dyr officiell översättning), långköraren Hajime no Ippo som hållit igång snart 40 år nu, med flera. En av de stora jag aldrig läst förut är fotbollsserien Captain Tsubasa som nu till slut förärats en officiell översättning. Då pratar jag om originalserien som utkom 1981-1988 för seriens skapare, Yōichi Takahashi, har senare gjort ett antal uppföljare, och det var inte förrän förra året som han sa att han nu var färdig med karaktären.
Serien handlar alltså om fotboll, och serien blev så populär att den sägs ligga bakom sportens popularitet i Japan som tidigare inte var en särskilt populär sport. Det faktumet återspeglas omedelbart i serien där huvudpersonen Tsubasa från första början har som personligt mål att se till att Japan i första hand kvalificerar sig till VM i fotboll (när serien gjordes hade landet aldrig kvalificerat sig och endast vunnit en enda match i kvalen) och sen också att kanske vinna hela turneringen. Så för en gångs skull när det gäller sportmanga är huvudpersonen alltså inte en nybörjare som visar sig ha talang för sporten utan någon som från första kapitlet är gudabenådat skicklig:
I övrigt följer serien dock mallen för de allra flesta sportmangor: Motståndare som ter sig oövervinnerliga men som till slut, efter att de besegrats, kommer bli vänner med huvudpersonen; kvinnliga managers (dvs inte managers som bestämmer hur laget ska spela utan som står för underhållet, som materialhantering, tvätt, osv) som är smått förtjusta i samma huvudperson; extremt utdragna (på ett bra sätt) matcher med nagelbitande spänning om hur det ska gå. Det är inte så konstigt eftersom Captain Tsubasa var så framgångsrik att den bildade skola för hur sportmanga skulle skrivas, så att den innehåller vad som nu är klichéer är inte så konstigt 😉
Att läsa serien nu, 40 år efter att den skapades och efter att ha läst så många andra, nyare serier, är en blandad kompott. Den är skickligt gjord och jag gillade att läsa den, alla 37 volymer, men den känns (som sagt, utan egen förskyllan) lite väl generisk och hurtig med sin upprepade tal om laget och hur i princip alla i slutändan visar sig vara hyvens killar. En del andra skavanker finns också, som att några av de mer överdrivna spelinslagen som Tachibana-brödernas luftakrobatik (de hoppar från målburen, sparkar varandra uppåt, mm) känns alltför osannolika för en i övrigt någorlunda realistisk serie. Men det finns också bra inslag, som att den mer än brukligt är visar hur huvudpersonen och världen runt honom utvecklas: I den första tredjedelen är han som synes ovan mycket ung, och lika okomplicerad som Tsubasa är är också världen. Alla mål i Tsubasa matcher görs av honom själv, målvakter kan vara löjligt skickliga och i princip omöjliga att göra mål på, och de där specialkonsterna är det gott om.
Men när seriens hoppar fram några år blir världen en smula mer realistisk där laget blir viktigare så att Tsubasa inte längre är den enda som spelar roll, och hans dröm om att en dag flytta till Brasilien (det är brasiliansk fotboll han älskar, inte den dåvarande mer fantasilösa japanska) framstår inte längre som en barnslig fantasi utan som någonting som en dag kan förverkligas, om han jobbar tillräckligt hårt. Det finns rester kvar av det orealistiska (som jag gärna sett hade försvunnit), men jag uppskattar att serien utvecklas så pass mycket som den gör.
Allt som allt är det kul att äntligen ha fått läsa den här stora klassikern även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som till exempel redan nämnda Ashita no Joe; det närmaste jag kommit Tsubasa innan är via de TV-spel som gjorts baserade på serien (men som här i väst ofta gjordes om för att ta bort referenserna till Tsubasa), eller via serier och filmer (som Shaolin Soccer) som uppenbart inspirerats av den. Men jag kommer nog inte leta upp de otaliga uppföljarna, det får räcka med de här 37 volymerna.
