Uppsatsen är inlämnad och känslan är lite att livet har återvänt, även om den riktiga frigörelsen nog kommer efter opponeringen om ett par veckor. För tillfället är jag nöjd med att åtminstone ha återfått kapaciteten att tänka på fler saker än bara den.
Jag känner mig lika splittrad som våren beter sig. Ena dagen sol nästa blåst och småregn – eller i mitt fall då ena stunden massvis med energi och driv och nästa stund splittrad. Men vad är det jag känner sån ambivalens inför? Det känns i både hjärta och hjärna. Kanske är det bara att acceptera att utveckling inte är linjär utan mer fram och tillbaka, det varierar och blir inte varje dag lika mycket bättre bara för att man försöker och vill det. Tycker ändå att jag sakta mår bättre och bättre.
I stolen bredvid mig sitter Elsa, vi sitter i detta nu på tågot mot Göteborg där vi i eftermiddag ska bokmingel för vår bok Sommarhemmet på Artilleriet. Att skriva böcker är oftast ett ensamt arbete men jag är så glad att jag fått möjligheten att både skriva två böcker med Elsa och en bok med mamma.
Jag är inne i en period där jag funderar mycket över min framtid och hur jag vill att livet ska bli. Det som känns allra tydligast är att jag vill vara i större sammanhang och inte ensam. Vara och verka i grupp, i par, i team – ja en del av en helhet helt enkelt. Känna självklarhet i vem jag är och vad jag kan bidra med men också vem jag kan vara i relation till andra människor och det vi gör ihop.
Tänker också en hel del på tro och övertygelse. Hur enkelt det vore om det var en självklarhet för en? Ett rättesnöre över hur livet ska levas, ett facit men också ett sammanhang. På 70-talet levde min farbror Peter med sin pojkvän sedan många år i London, arbetade som arkitekt och hade en internationell karriär. Så en dag vaknade han upp i sin tjusiga lägenhet och fick ett kall. Där och då lämnade han allt – flyttade hem till Australien, påbörjade sina studier till präst, prästvigdes och levde sedan som sådan resten av sitt liv – i celibat, periodvis i kloster och i reservat i norra Australien och arbetade framförallt med aids-sjuka katoliker. Han var alltid öppet gay och representerade en progressiv sida av kyrkan. När vi begravde honom 2018 var där människor från precis varje kontinent i världen. Peter var en helt ljuvlig man, intelligent, beläst, öppen och otroligt tillåtande och accepterande mot andra människor oavsett om de tänkte som honom eller helt annorlunda. Framförallt hade han självklarhet och ett sammanhang.
Kanske att detta är en del av en enda lång 40-årskris för egen del. Att detta existentiella framtidsfunderande bara är ett uttryck för åldrande. Landar alla ens i ett svar? Jag är inte helt säker på det. Nåväl. Glad lördag, hoppas vi ses några stycken i Göteborg, och om inte, njut av helgen. x