Varför inte börja 2025 med en riktigt bra serie, närmare bestämt Yoshiharu Tsuges Oba Electroplating Factory? Elektroplätering som ämne låter kanske inte så värst spännande, men det hindrar inte Tsuge som här fortsätter på samma spår som inleddes med serierna i Nejishiki: Han skildrar vanliga människors liv, ofta med stora inslag av självbiografi även om det aldrig påpekas i serierna, istället för mer traditionella persongalleriet i hans tidigare serier som samurajer, kriminella, med mera.
I sitt sedvanligt långa och matnyttiga förord beskriver översättaren & medredaktören Ryan Holmberg hur Tsuges eget liv skildras i serierna, lätt förklätt, som titelseriens elektropläteringsfabrik där Tsuge själv jobbat som ung man (och som dessutom också skildrats i seriemediet av brodern Tadao Tsuge), eller de flitigt förekommande mangakreatörerna i serierna. Det handlar alltså om nedslag i vanliga människors liv, men till skillnad från självbiografiska serier som gör det till en princip att inte handla om någonting alls finns det alltid en tydlig handling; serierna har kanske inte traditionella slut som prydligt knyter ihop allting, tvärtom slutar flera mer eller mindre mitt i skeendena, men de flesta handlar uttryckligen om någonting som besök på hotell, en bilolycka, med mera.
I den här volymen finns inga serier av det mer formellt experimentella slaget som i Nejishiki, och för min del är det ett plus eftersom jag oftast tycker den typen av serier är mer intressanta att läsa om än att läsa själv. Tsuge är bättre när han utan krusiduller beskriver någonting som händer, och hans resa mot framtida serier som The Man Without Talent som excellerar i just detta fortsätter här. Jämför The Incident från den här boken där ett par (stand-ins för Tsuge + fru/flickvän) bevittnar ett smärre trafikmissöde som sen eskalerar till någonting mycket mer tragiskt med A Summer Memory från Nejishiki där huvudpersonen bevittnar en smitningsolycka. Där den förstnämnde och senare gjorda serien håller sig till att beskriva vad som händer utan att lägga till dramatiska detaljer, så att läsaren själv får fundera på vad som egentligen pågår i bilförarens sinne, så väljer den sistnämnda, äldre serien, att satsa på chockverkan i sin beskrivning av olyckan och huvudpersonens reaktioner. Båda två är exempel på hur Tsuge lämnat de mer traditionella mangaserierna bakom sig, men i A Summer Memory kan man definitivt fortfarande se att han inte riktigt kan slita sig från tanken på att det måste finnas någonting spektakulärt, någonting kittlande, för läsaren.
Av de övriga serierna i boken vill jag nämna två:
- Titelserien med dess unga huvudperson (återigen en stand-in för Tsuge själv) som jobbar på fabrik. Det låter mer imponerande än det är, fabriken består av en gammal byggnad där metall elektropläteras med hjälp av ytterst ohälsosam teknik, men han vet inte vad han annars ska göra. Vare sig medvetandet om att flera personer avlidit/är dödligt sjuka på grund av jobbet eller det faktum att fabriken har svårt att få in nya kunder eftersom tekniken är för gammal kan få honom att lämna jobbet, och inte heller förstår han sig på de vuxnas relationer. Det som gör serien bra är att trots att vi får veta mycket om fabriken och människorna runtomkring dem och att den är skriven från Tsuges jag-perspektiv så får vi inga ledtrådar till den avgörande frågan: Varför fortsätter han att jobba där? Att han gör det antyder så mycket; kanske han måste av ekonomiska skäl (fast det känns osannolikt att han får betalt); kanske han känner sig förpliktigad att göra det; kanske är han handikappad av sin uppväxt att han inte kan föreställa sig någonting annat än att fortsätta gå till jobbet.
- Realism Inn, där huvudpersonen i sin jakt på idéer till sina serier letar upp ett förfallet B&B där han checkar in (att besöka diverse B&B är ett inslag i flera av serierna här). Att jag gillar den är för att är så absurt rolig i sin beskrivning av ett B&B från helvetet som han mer eller mindre tvingas övernatta på (när han efter att ha insett hur hemskt det ser ut tänker sig smita innan kvällen tar värdfamiljen helt sonika och lägger beslag på hans baggage), med usel mat, kalla rum, och en familj à la Lars Norén. Och dessutom, ett föga inbjudande badkar:
Det här är en bra bok, inte tu tal om annat, med realism, humor och en serieskapare som gör vad som faller honom in, utan att tänka alltför mycket på hur kommersiellt gångbara serierna är. Det är fascinerande att flera av dem gått i ”vanliga” mangatidningar, så en eloge till redaktörerna där som tog in serierna. Jag håller nog Oba Electroplating Factory snäppet högre som underhållande läsning än den föregående boken Nejishiki, både på grund av de som sagt för mig personligen inte så intressanta drömserierna och eftersom Tsuge här lagt bort en del manér som kändes fel i den tidigare boken. Jag ser fram mot de kommande volymerna av hans serier för de här serierna ger mersmak.
Men som en liten brasklapp som avslutning måste jag säga att hur bra jag än tycker den här boken är så tycker jag att hans The Swamp är ännu bättre. Jag älskar när en begåvad serieskapare slåss mot konventionerna och The Swamp är ett utmärkt exempel på det. Tsuge känner att han vill göra någonting mer, någonting annorlunda än han gjort tidigare, men han har ännu inte tagit steget till att helt lämna sina vanliga serier, och någonting i spänningen med serier som brottas med sig själv attraherar mig. Det gäller inte alla serieskapare som har en bakgrund i traditionella serier som sen gör någonting helt annat; många sådana blommar äntligen upp när de kan jobba utan restriktioner, men det finns de som fungerar bäst när de måste tänja på ramarna (som Alan Moore vars ”fria” serier för min del är långt mindre intressanta än hans begränsade ;som jag skrivit tidigare ser jag Moore som en ypperlig melodramatisk författare men som en undermålig filosof/tänkare). Ärligt talat är Tsuge egentligen inte en av de senare för hans senare serier är väl så bra som hans mer traditionella, ofta klart bättre, det är bara det att jag nu råkar vara svag för de där bångstyriga serierna 😉
PS. Om någon undrar varför jag tycker A Summer Memory inte riktigt fungerar trots att den är en mix av konventionellt och nyskapande så är det för att jag föredrar konventionell serie + inslag av nyskapande snarare än nyskapande + kvarlämningar av konventionellt 🙂 DS.