Jag har klippt av mig håret. Eller, Måns har klippt av mitt hår med kökssaxen. Gör det bara, tyckte jag. Sedan fick en vän med frisörutbildning lov att klippa till det för att håret inte skulle vara tre centimeter längre på ena sidan än den andra. Axellångt. Axelkort. Jag ser ut som en morsa. För några år sedan hade det nog gjort mig obekväm, nu känns det fräscht.
Väderappen visar 23 grader och strålande sol hela veckan. Det är verkligen sommar nu. Jag försöker berätta det för mig själv för jag har så svårt att förstå. Det är likadant varje år. Jag märker kanske mot slutet av juli att nu pågår den där sommaren vi pratat om så länge. Och så är sommaren nästan slut. Är jag ens i den alls? Jag måste gå in i sommaren. Hela den långa lediga sommaren som jag har i år. Komma ihåg att nu, precis nu, är tiden för glass på altanen, färgstarka naglar, bad i Vättern och i de bruna sjöarna runt mina hemtrakter. Nu är tiden för tunna plagg, bara ben, pastasallader, bokläsning i skuggan. Nu. Inte längre fram.
Nu, inte längre fram, behöver jag applicera på många delar av livet. Jag skriver listor över precis allt – hur vi ska inreda timmerstugan hos min pappa, vilka saker jag inte använder längre och kan sälja, hur Måns och jag ska lägga upp vår ekonomi, vilka böcker jag ska recensera på min bookstagram, vad jag vill bli när jag blir stor, vilka texter jag drömmer om att skriva, hur vår optimala vardag ser ut och hur vi kan närma oss den.
Ja. Sådana små saker. Bland mycket annat. Men jag har skrivit listor i tio år. Och jag älskar mina listor, men någon gång måste jag ju också börja göra.
Med mycket i livet just nu känner jag:
Hoppa bara!
Kör!
Släpp den förbannade sargen och se vad som händer.
