Årskrönika 2024

Någon som är intresserad av en årskrönika, och en krönika som inskränker sig till det mycket smala ämnet ”Serier jag läst 2024 som jag vill nämna igen”? Med andra ord är det precis som vanligt inte ett försök att beskriva hela seriebranschen, sånt lämnar jag åt de som är bättre lämpade, utan en mycket personlig genomgång. Och med det sagt så kastar jag mig ut i seriehavet:

• Årets stora besvikelser: Det är väl lika bra att börja med det mindre roliga. Som alla år läste jag en del serier som jag hade hoppats på men som visade sig inte nå ända fram, och 2024 fanns det en ganska stor bunt sådana:
  • My Time Machine av Carol Lay: Egentligen inte så överraskande eftersom hennes serier inte varit i närheten av kvalitén på hennes tidigare alster, men med ett tema som borde passat henne perfekt hoppades jag ändå. Men tyvärr, det var en ytterst trist serie som saknade allt: Spänning, idéer, bra teckningar. Fast, trycket var bra…
  • The Super Hero’s Journey av Patrick McDonnell: Kreatören av den underbart tecknade serien Mutts ger sig på en självbiografi med Marvels superhjältar som sammanhållande tema. Den här boken borde varit mycket bättre; visst har jag alltid tyckt att McDonnells manus till Mutts är rätt usla men med hans teckningsförmåga och en handling som borde vara svår att misslyckas med är det smått obegripligt hur menlös boken blev. Snäppet bättre än Lays alster, men det är en låg ribba.
  • A Very British Affair: Den här antologin med brittiska romantikserier såg jag fram mot. Många tecknare jag gillar och en genre som är alltför underrepresenterad vad gäller återtryck, så efter att ha läst förordet som lovprisar innehållet var det deprimerande att läsa serierna: Manusen är undermåliga och skulle knappast ha platsat i Starlet ens när den tidningen var som mest tråkig. Teckningarna är inte så dumma men de räcker inte för att göra läsningen njutbar.
  • Rōnin Book II av Frank Miller: Ett grattis till Miller som lyckas få sin uppföljning på 80-talsklassiker att platsa som ett av årets misslyckande både 2023 & 2024. Nuff’ said.
• Årets mindre besvikelser: Det kom också några nya alster av serieskapare som utan att vara katastrofer ändå lämnade mig med en känsla av ”Var det allt?”:
  • Hate Revisited! av Peter Bagge: Den här serien där vi återigen får träffa Buddy & Lisa , både i nutid och dåtid, hör snudd på hemma under den föregående punkten. Men Bagges teckningar (om än även de svagare än förut) och hans känsla för hur man berättar i serieformatet gör att jag tveksamt tar upp serien här, även om jag har svårt att förstå vad de nya serierna tillför till berättelsen om B & L.
  • Final Cut av Charles Burns: Det är egentligen inget större fel på den här boken, Burns första längre serie på några år, förutom att han har gjort ungefär samma sak bättre förut. Det är med andra ord en bra seriebok och värd att läsa, men en serie som fortsätter den (lätt) nedåtgående trend som Burns uppvisat när det gäller längre serier. Däremot är hans andra böcker som kom ut i år, med kortare saker och illustrationer, betydligt bättre 🙂
  • I’m So Glad We Had This Time Together av Maurice Vellekoop: Återigen en I grunden bra bok, men som ändå gjorde mig besviken. Här handlar det om en bok som kändes som om den skulle kunnat konkurrera om titeln Årets bästa serie, men som inte får till det som den borde/som jag hoppats. Hårt bedömt, men dock!
• Årets storm i ankdammen: Det här är den sista punkten med inte helt lyckade serier, jag lovar, men jag kände att eftersom jag hade en sån här punkt förra året och det finns en så klockren serie att nämna även i år så vill jag nog nämna Yann & Danys Spirou et la gorgone bleue. Stormen startade när en TikTok-video blev viral där serien anklagades för sexism och rasism. Vilket är ack så sant, men det mest sorgliga med det hela är att det inte var det minsta överraskande eftersom både sexismen och rasismen var av den sorten som alla som länge läst serier av det här slaget känner till alltför väl 😕
• Årets tack för tipset: OK, en till mindre bra serie, nämligen Flung Out of Space av Grace Ellis & Hannah Templer som skildrar en episod ur Patricia Highsmiths liv. Serien är sisådär, om än med en del intressanta inslag som skildringen av Stan Lee, men den fick mig att äntligen få tummen ur och läsa Highsmiths klassiker The Price of Salt/Carol.Tack för det, Ellis & Templer!
• Årets återseenden: Jag har redan nämnt Bagges Hate-titel, men det fanns andra serier som jag inte läst på länge som pockade på uppmärksamhet i år. Som Howard Chaykin som äntligen avslutade sitt Time²-epos efter 40 år. Tyvärr inte helt lyckat, men jag gillade ändå att återse Chaykins serie från den period då han verkligen låg rätt i tiden. Boulet’s Notes är ett nytt försök att hitta läsare av den fantastiska webbserien, och jag hoppas det fungerar den här gången. Tack vare Dune-filmerna tog jag mig för att läsa Bill Sienkiewiczs serieversion av Lynchs film och det var jag glad för eftersom hans teckningarna bar bitvis magnifika (även om manuset, well, sög). Och holländska Iris var en av de mest klatschiga serierna jag läste i år, med ett för en gångs skull drägligt manus (de flesta av de här europeiska flower power-serierna är intressantare att titta på än att läsa).
• Årets mest udda: Jag läste en hel del underliga serier i år, precis som jag brukar göra, och de två mest säregna var nog dels Shintaro Kagos Dance! Kremlin Palace, dels serierna med den kanadensiska alkoholiserade superhjälten Al Cohol. Den första satsar stenhårt på att vara så absurd som tänkas kan och lyckas förträffligt med sin, hur ska jag säga, egensinniga skildring av Sovjetunionens ledare, medan den andra blir absurd av bara farten, utan att mena det. Men båda har också andra kvalitéer förutom humorn och det absurda om man läser noga, som hur de råbarkade teckningarna i den kanadensiska serien faktiskt fungerar riktigt bra, det halvdana hantverket till trots.
• Årets manga-trend: Jag nämnde en japansk serie under punkten ovan, så jag fortsätter med dem. Förutom alla trender i mangabranschen i det stora hela där jag ständigt förundras över hur snabbt en framgångsrik serie inspirerar andra liknande, som hur Spy × Family resulterade i en uppsjö serier med udda familjer med hemligheter inför varandra, så tänker jag den här gången mer på trender vad gäller översättningar till engelska. Närmare bestämt två stycken:
  • Konstnärligt ambitiös manga: Mycket tack vare entusiasten Ryan Holmberg kan man nuförtiden på engelska läsa japanska serier av det smalare slaget, utanför den mest kommersiella sfären, som serier av bröderna Tsuge eller Saito Nazumas Offshore Lightning. Det är inte alltid Holmberg som ligger bakom, men nästan, så ett stort tack till honom för hans envetna jobb för att se till att läsare som jag också kan läsa de här serierna som bidrar till att jag bättre förstår alla aspekter av de japanska serierna, inklusive ofta intressanta efterord i böckerna.
  • Inte lika konstnärlig ambitiös manga: Återigen ofta tack vare Holmberg får vi nuförtiden också chansen att läsa äldre japanska serier som ursprungligen sågs som ultrakommersiell undermålig smörja, och ärligt talat är jag nog personligen nästan mer förtjust i de här böckerna, som Hiroshi Hiratas Bloody Stumps Samurai eller Kawashima Norikazus Her Frankenstein. De är onekligen okonstlade till sitt utförande, men fascinerande med sin energi och sitt oförfärade sätt att ta upp vilka ämnen som helst.
• Årets bra manga i det lilla: Jag har inte läst riktigt lika många sidor manga i år som förra året; det blev bara knappt 100000 sidor 2024. Men det är fortfarande manga jag läser för ren förströelse snarare än västerländska serier, och det är därför bland de här serierna jag stöter på guldkornen som kanske inte är på så många karat men som ändå glimrar. Det är ofta först långt senare som jag inser vilka de var, när jag märker vilka serier som jag kommer ihåg när tiden gått, så därför vill jag nämna tre stycken sådana. De är inga mästerverk, men de är utmärkta som exempel på charmiga bagateller:
  • Fujiyama-san wa Shishunki av Makoto Ojiro: En serie om den första kärleken, med allt vad det innebär av lycka och blygsel. Jag är som jag nämnt förut så glad över att serier av de här slaget publiceras med pojkar som målgrupp 🙂
  • Pseudo Harem av Yuu Saito: En till liten pärla där romantik är ett inslag men som huvudsakligen är en komedi där de två huvudpersonerna leker med roller. Precis som Fujiyama-san handlar det om en serie som inte förärats med en officiell översättning; det är synd men inte så förvånande med tanke på hur odramatiska de är.
  • When a Cat Faces West av Yuki Urushibara: En mysterieserie med portaler mellan världar där den godmodiga stämningen är det som lockar, något som Urushibara redan tidigare visat sig behärska.
• Årets amerikanska trend: Jag har inte läst så mycket amerikanska serier i år verkar det som, men en tydlig trend var hur framgångsrik förlagets DCs satsning på riktigt billiga utgåvor i det mindre formatet blev. En traditionell TPB (dvs en häftad utgåva i samma format som de ursprungliga serietidningarna) kan lätt gå på $20 för 128 sidor (4-5 nummer av tidningar) och uppåt, men här handlade det om $10 för kompletta miniserier upp mot 256 sidor. För läsaren ofta mer än en halvering av pris / sida, men också lyckat för DC vars utgåvor omedelbart slog sig in på bästsäljarlistorna. Marvel har nu kopierat idén, och även om de fysiskt mindre sidorna och det något sämre pappret kan ställa till besvär för vissa serier tycker jag att det är toppen att det här händer eftersom de vanliga utgåvorna ärligt talat är så dyra att jag är säker på att potentiella nya läsare blir avskräckta. $10 däremot kan man chansa med!
• Årets svenska trend: Av mer eller mindre en slump dök det upp tre böcker som alla hade anknytning till serie-Sverige à la 80-talet under våren, med tydligt fokus på Horst Schröder och hans serieimperium: Bert Gradins självbiografiska Här ska plaskas (han jobbade bitvis hos Schröder), Ulf Janssons briljanta satir Box 19008 som skildrar människorna runt Schröders företag som ursprungligen publicerades i Epix, och Robert Amans intervjubok Serier för vuxna som intervjuar alla möjliga människor som haft med Schröder att göra. Framförallt de två sistnämnda är som gjorda för at läsas tillsammans: I Amans bok får vi höra vad de som var med på den tiden nuförtiden tycker, och i Janssons bok får vi se en komisk tolkning av samma händelser gjorda mer eller mindre samtidigt som de skedde. Jag hoppas det blev en hel del dubbelpaket under julgranarna med de två böckerna i år för det förtjänar de 🙂
• Årets farväl: Det är färre serier än vanligt som till slut avslutades 2024 (åtminstone som jag följde), men några stycken var det ändå:
  • Zombillenium av Arthur de Pins: En bagatell, men Arthur de Pins är kul att läsa och ofta underfundig, och hans serie om ett nöjesfält som drivs av demoner/vampyrer/zombies/varulvar likaså. Det är inte hans bästa serie, men trevlig är den.
  • Peepshow av Joe Matt: Matts ständigt mer och mer försenade självbiografiska serie Peepshow avslutades i och med hans död och det postumt utgivna femtonde numret där hans vänner fixat till de sista detaljerna. Objektivt sett ett inte helt lyckat sista nummer, men som avslutning på berättelsen om Joe Matt betydligt bättre; få andra har som Matt vävt samman sitt liv och sina serier.
  • Yokohama Kaidashi Kikou av Hitoshi Ashinano: Serier blir inte bättre än Ashinanos stora klassiker som nu alltså finns i sin helhet på engelska i en officiell utgåva. Jag har hyllat den så många gånger att jag skippar det den här, men om ni inte åtminstone gett den en chans blir jag (kanske) sur; inga serier passar alla, men den här ska man prova att läsa!
• Årets bästa: Dags för den sista och för min del oftast knepigaste punkten. Ibland är det enkelt som 2016 då Jason Shigas Demon för egen del var oslagbar, men eftersom det finns så många sätt en serie kan vara bäst på blir det därför nästan alltid dagshumöret som avgör vilken jag ska välja. Så är det i år, där jag kan nämna minst en serie från alla geografiska områden jag brukar dela in serievärlden i när jag skriver: Från Sverige har vi Polly – Grus i maskineriet som jag läste först i år där Källblad än en gång visar hur suveränt han behärskar seriemediet och klasskildringar; från Frankrike har vi Ulysse Malassagnes Le collège noir där han (liksom även Émile Bravo) visar att det går alldeles utmärkt att göra moderna serier av traditionellt franskt snitt och även Camille Jourdy som med Juliette visar att även en mer litterärt ambitiös serie kan se alldeles fantastiskt snygg ut ; från USA har vi The Human Target av Tom King & Greg Smallwood som på ett liknande sätt visar att även ett som det låter hopplöst urmodig superhjältekoncept i rätta händer kan förvandlas till storartad läsning; från Japan har vi till exempel redan nämnda Yokohama Kaidashi Kikou som, tja, är bra på allt 😉 Och då har jag inte ens nämnt några andra serier som jag personligen läste först i år men som båda tveklöst skulle förtjäna en sådan utnämning, nämligen Ursula Vernons pragmatiskt apateistiska vombat Digger och Tillie Waldens lika suveräna science fiction-epos On a Sunbeam. Men jag tänkte välja en serie, istället för att som jag ibland gör dela utnämningen bland flera, och då får det bli en serie som för min del känns symptomatisk för årets läsning, dvs ett mästerverk i det lilla, utan vare sig spektakulär handling eller grafik: Jinushis Smoking Behind the Supermarket with You. Ett minimalt persongalleri och en handling som i princip enbart består av två personer som då och då försiktigt pratar om sina liv med varandra, men jag är totalt fängslad när jag läser den. Det är alltid riskabelt att utnämna serier som ännu inte avslutats eftersom kvalitén ibland kan ändras drastiskt över tid (som exempelvis det avgrundsdjupa fallet för Bunny Drop eller Beto Hernandez senare serier), men jag chansar för det är Jinushis omaka duo tveklöst värd 😁

Och med det säger jag adjö till 2024 och välkommen till 2025 (förutom mitt sedvanliga statistikinlägg som jag ska lägga upp härnäst); jag misstänker att det nya året kan komma att bli ett – för att uttrycka det milt – besvärligt år i allmänhet, så jag får väl hoppas att serieåret blir desto bättre!