Tusan också 
Jag hoppades att Carol Lay senaste bok, My Time Machine, skulle kunna vara en återgång till de fantastiska serier hon gjorde på 90-talet eftersom resor i tiden borde passa perfekt till hennes smarta och underfundiga humor som hon visade upp i Story Minutes. Boken utspelas i en värld där H G Wells klassiska Tidmaskinen (ja, det är så den brukar stavas på svenska) inte är en roman utan en dokumentär berättelse, och tillsammans med baksidestexten som utlovar ”...a rollicking time travel story full of paradoxes, edge of your pants suspense, breezy badinage, and a deeply felt wonder at the universe” spänns ribban högt. Därför är det sorgligt att konstatera att ingenting av det som utlovas levereras: Tidsresehistoriens paradoxer är obetydliga och så generiska att det är närmast genant, spännande är det aldrig, och vare sig snärtig dialog eller fascination över universum syns till. Konstigt nog, för allt det här är exakt det som Story Minutes excellerade i.
Men det är egentligen inte så överraskande, för som jag skrev lite kort i den länkade recensionen härovan tappade även Story Minutes drastiskt i kvalité den sista tiden, och efter hennes inte så värst upphetsande bantningsbok My Big Skinny borde jag inte vara förvånad över utfallet. Fast det är svårt att acceptera hur illa det är, och inte ens teckningarna gör mig på bättre humör. I My Big Skinny använde sig Lay av ungefär samma stil som i Story Minutes, dvs en karikerad och skämtsam stil som var mycket trevlig att titta på, men här använder hon en snäppet mer realistisk stil som tyvärr är trist att se; den är så opersonlig att den mest av allt påminner mig om illustrationer i en godtycklig kommersiell broschyr. Det är inte så att Lay inte kan teckna realistiskt, tvärtom är hon skicklig i så gott som alla stilar vilket hon visade upp i bland annat Goodnight, Irene, men den hon valt här är verkligen inte i min smak 
Jag tror inte jag har så mycket mer att säga. Det absolut största problemet med boken är att den saknar glöd och energi, någonting Lays bästa serier har i överflöd jämfört med den här avslagna serien. Det är en deprimerande bok, både på grund av att den är så mycket sämre än jag ändå hoppats och för att innehållet skildrar en värld där det inte spelar någon roll vad vi gör, det kommer ändå gå åt pepparn. Wells roman är inte så uppmuntrande den heller, men där framför allt den senare delen av boken går ut på att visa att i det stora hela är människan obetydligt och på sin höjd en blipp i världens historia så ger Lays version mer känslan av att människan är hopplös och så är det bara. Vilket iofs förklarar varför så många av personerna i serien hela tiden går runt med halvslutet uppgivna ögon…
