Tusan ocksĂ„ đ
Jag hoppades att Carol Lay senaste bok, My Time Machine, skulle kunna vara en Ă„tergĂ„ng till de fantastiska serier hon gjorde pĂ„ 90-talet eftersom resor i tiden borde passa perfekt till hennes smarta och underfundiga humor som hon visade upp i Story Minutes. Boken utspelas i en vĂ€rld dĂ€r H G Wells klassiska Tidmaskinen (ja, det Ă€r sĂ„ den brukar stavas pĂ„ svenska) inte Ă€r en roman utan en dokumentĂ€r berĂ€ttelse, och tillsammans med baksidestexten som utlovar â...a rollicking time travel story full of paradoxes, edge of your pants suspense, breezy badinage, and a deeply felt wonder at the universeâ spĂ€nns ribban högt. DĂ€rför Ă€r det sorgligt att konstatera att ingenting av det som utlovas levereras: Tidsresehistoriens paradoxer Ă€r obetydliga och sĂ„ generiska att det Ă€r nĂ€rmast genant, spĂ€nnande Ă€r det aldrig, och vare sig snĂ€rtig dialog eller fascination över universum syns till. Konstigt nog, för allt det hĂ€r Ă€r exakt det som Story Minutes excellerade i.
Men det Ă€r egentligen inte sĂ„ överraskande, för som jag skrev lite kort i den lĂ€nkade recensionen hĂ€rovan tappade Ă€ven Story Minutes drastiskt i kvalitĂ© den sista tiden, och efter hennes inte sĂ„ vĂ€rst upphetsande bantningsbok My Big Skinny borde jag inte vara förvĂ„nad över utfallet. Fast det Ă€r svĂ„rt att acceptera hur illa det Ă€r, och inte ens teckningarna gör mig pĂ„ bĂ€ttre humör. I My Big Skinny anvĂ€nde sig Lay av ungefĂ€r samma stil som i Story Minutes, dvs en karikerad och skĂ€mtsam stil som var mycket trevlig att titta pĂ„, men hĂ€r anvĂ€nder hon en snĂ€ppet mer realistisk stil som tyvĂ€rr Ă€r trist att se; den Ă€r sĂ„ opersonlig att den mest av allt pĂ„minner mig om illustrationer i en godtycklig kommersiell broschyr. Det Ă€r inte sĂ„ att Lay inte kan teckna realistiskt, tvĂ€rtom Ă€r hon skicklig i sĂ„ gott som alla stilar vilket hon visade upp i bland annat Goodnight, Irene, men den hon valt hĂ€r Ă€r verkligen inte i min smak đ
Jag tror inte jag har sĂ„ mycket mer att sĂ€ga. Det absolut största problemet med boken Ă€r att den saknar glöd och energi, nĂ„gonting Lays bĂ€sta serier har i överflöd jĂ€mfört med den hĂ€r avslagna serien. Det Ă€r en deprimerande bok, bĂ„de pĂ„ grund av att den Ă€r sĂ„ mycket sĂ€mre Ă€n jag Ă€ndĂ„ hoppats och för att innehĂ„llet skildrar en vĂ€rld dĂ€r det inte spelar nĂ„gon roll vad vi gör, det kommer Ă€ndĂ„ gĂ„ Ă„t pepparn. Wells roman Ă€r inte sĂ„ uppmuntrande den heller, men dĂ€r framför allt den senare delen av boken gĂ„r ut pĂ„ att visa att i det stora hela Ă€r mĂ€nniskan obetydligt och pĂ„ sin höjd en blipp i vĂ€rldens historia sĂ„ ger Lays version mer kĂ€nslan av att mĂ€nniskan Ă€r hopplös och sĂ„ Ă€r det bara. Vilket iofs förklarar varför sĂ„ mĂ„nga av personerna i serien hela tiden gĂ„r runt med halvslutet uppgivna ögonâŠ
