60-talet bjöd på en myckenhet av nya infall i de flesta konstarter, inklusive serier. Jag är framförallt svag för de serier som inte inspirerades av tidigare serier utan mer av annat, som popkonsten. Jag har skrivit om The Adventures of Jodelle (en trevlig upplevelse vad gäller teckningarna, handlingen har jag helt glömt), Cazas Kris Kool (en något senare serie men en serie som ser fantastisk ut i all sin flower power-prakt), och för den delen också om den amerikanska Phoebe Zeit-Geist (den klart minst intressanta av dem, med sitt bitvis mycket sunkiga manus), och nu är det dags för ett holländskt bidrag: Iris – A Novel for Viewers från 1968, skriven av Lo Hartog van Banda, tecknad av Thé Tjong-Khing.
Förlaget är Fantagraphics som också låg bakom Jodelle, så med lite tur dyker det upp fler böcker från samma era vad det lider, för det här är en alldeles förtjusande bok. Precis som de redan nämnda serierna är det teckningarna som är starkast, men manuset är inte så dumt det heller den här gången, med en handling som går att följa. Den är kanske inte den mest originella med sin kritik av det teknologiska samhället, men den har små vinklingar som hur vad ett samhälle ser som osedligt varierar över tid och ett inte helt väntat slut som gör att jag inte bara tittar på teckningarna. I de långa eftertexterna framgår det också att Banda verkligen hade funderat igenom logiken i sitt manus: När jag läste uppfattade jag det som att det fanns en del logiska luckor, men det var bara jag som inte läst tillräckligt noggrant visade det sig eftersom Banda nämner precis de sakerna och också hur tidigare detaljer i serien förklarar allt. Mitt försvar är nog att med tanke på de där andra 60-talsserierna var jag inte beredd på sådana subtiliteter vad gäller manus 😉
Men utan Khings teckningar skulle den här serien aldrig kommits ihåg, och i samband med dem måste jag också nämna Rudy Vrooman. Den ursprungliga publiceringen var tänkt att vara helt i färg men på grund av tidsbrist blev det inte så, utan varannan sida trycktes i svartvitt. Först 50 år senare, år 2018, kom serien ut i en ny utgåva och i samband med det anlitades Vrooman under översikt av Khing själv för att gå över alla sidor och skapa en färgläggningen som var som den ursprungligen tänkts. Resultatet är briljant, med en färgskala som skriker 60-tal och en fräsch styrka i färgerna.
Lägg därtill att Khing har en utmärkt schvung i sina mjuka linjer, med figurer som ibland närmast flyter fram över sidorna. Exemplen från Khings andra serier i eftertexterna visar att han behärskar betydligt mer realistiska teckningar också, och det skiner igenom på sidorna här med en uppenbar underliggande anatomikunskap och hantverksskicklighet, hur spontana teckningarna än ser ut.
Mycket mer ska jag inte skriva om serien, det är nog bäst att de intresserade kikar på exemplen här och sen skaffar boken om det ser lockande ut. Däremot känner jag att jag nog tyvärr måste kritisera de där eftertexterna; de upptar uppemot 50 sidor av de totalt 136 i boken, så de utgör en betydande del. Den långa inledande essän om just serier från 60-talet som de jag redan nämnt är märkligt ofokuserad. Den hoppar vilt fram och tillbaka, slänger ur sig fakta utan kontext, upprepar sig, och är dessutom uppenbart skriven för en holländsk läsarkrets (den holländska tecknaren Hanco Kolk citeras flera gånger, men för mig som svensk läsare är Kolks barndomsupplevelser inte så värst intressanta och inte så relevanta heller). Den avslutande texten som fokuserar på Iris är betydligt bättre, men totalt sett får jag ändå en liknande känsla som jag får när jag till exempel läser de långa förorden i de senaste årens samlingsutgåvor av klassiska europeiska serier som Buddy Longway: Det är överspänt och på tok för hagiografiskt. Den här är inte riktigt lika illa, men skulle må bra av att tonas ner en del.
Totalt sett en given och färgglad!) tumme upp för Iris. Förutom att jag som sagt gillar estetiken är det också roligt att äntligen få läsa de här gamla serierna som jag läste om som liten i Sture Hegerfors olika böcker om serier. Sugen som jag var på att läsa om serier redan då var det hans böcker som fanns, och han skrev mycket lockande om vad som lät som underliga men fascinerande serier som jag aldrig trodde jag skulle få läsa. Texterna om de ”vanliga” serierna som Fantomen etc var visserligen intressanta de med, men eftersom jag redan läst dem var de inte i närheten av lika spännande som Jodelle, Barbarella, med flera 🙂
